Onsdagen den 10 juni 1942 e. m. Nr 22., 105
Förslag till rättegångfsbalk. (Forts.) gott och bra. Advokaten på den ena sidan har emellertid sin syn på saken och advokaten på den andra sidan har sin syn på saken. -
Jag tror att domaren ännu så länge har folkets förtroende, och jag tror att han kommer att ha det även i fortsättningen i stor utsträckning. Hur mycket än beslutas om att advokaterna skola tillhöra Svenska advokatsamfundet o. s. v. har inte folket ännu kommit därhän, att det tycker särskilt mycket om advokaterna och hyllar sig till dessa, åtminstone inte i sin ställning av vittnen.
J ag tror, att det är riktigast att låta domaren leda vittnesförhöret och att inte ställa honom i andra planet. Det är en stor förtjänst hos det förslag som nu ligger före, kommet redan i den kungl. propositionen, att det ger möjlighet för rätten att, för den händelse rätten känner advokaterna från tidigare tillfällen i rätten och känner deras uppträdande, om den så vill, lämna förhöret med vittnena åt dessa advokater. Domaren kan ju också bedöma vittnets nerson. Han skall som det heter iakttaga vederbörande, och fysionomist som han ansetts vara, jag tror att det var av herr Linnér vi fingo höra detta, kan han bilda sig en föreställning om, huruvida det lämpar sig, att förhöret överlämnas åt advokaterna. Tills vidare anser jag emellertid, att det är riktigast att rätten får ha övertaget i rättegången. Det är visserligen sant, och det kan herr Schlyter ha anledning att säga, att det har den alltid haft. Men det är ändå klart, att om parterna skola börja leda förhöret, är rätten skjuten liksom litet grand i bakgrunden. Just med hänsyn till vittnesförhöret tror jag inte, detta är lämpligt. Man säger att det aldrig här i landet. kan bli en sådan ordning som i England. Framstående processualister ha omvittnat, att i England vittnena formligen läggas på sträckbänken. Så kan det aldrig bli här, säger man. Ja hur vet man det? Åren gå, och advokaterna bli alltmer tränade och få allt större färdighet, och till slut kanske vi få en sådan ordning även här i landet, om vi inte se upp med dem.
Jag för min del kan inte finna annat än att det är kloka-st att följa den kungl. propositionen.
Herr alldre Vice talmalmen: Herr talman! Det har här anförts såsom ett argument emot reservationen, att man med den föreslagna ordningen skulle kunna komma därhän, att parterna inte bleve likställda vid vittnesförhöret. Om en part på ena sidan kommer med en högt kval-ificerad advokat och den andra parten inställer sig i sin civila enkelhet, skulle den senare vara så underlägsen, att rättssäkerheten därigenom komme att äventyras.
Jag vill fråga, huruvida en sådan kasus är utesluten med den ordning, som utskottet föreslår. Man kan ju även där tänka sig det fallet, att den ena parten har advokat, medan den andra uppträder på egen hand, samt att advokaten hemställer om att få höra vittnena. Det står ingenting i lagparagraferna om de förutsättningar, som skola föreligga för att en domare skall vägra parterna att höra vittnena. Det heter, att med rättens tillstånd skall det kunna ske. Här förutsättes alltså en framställning från parterna, och jag antar att rätten strängt taget inte kan säga nej till en sådan framställning från en av parterna, som är utrustad med den sakkunskap och skicklighet som erfordras för ett sådant vittnesförhör. Domaren får väl då också överlåta åt den andra parten att med sin klena utrustning höra vittnena. Eller också får han själv påtaga sig att vid vittnesförhöret vara talesman för den part, som ligger under.
Men den-anordningen kan ju ske lika bra på det sätt, som förutsättes i reservationen. Jag instämmer med utskottets ärade ordförande i att det givetvis bör vara domstolens sak att se till, att en likställighet, kvalitativt och sakligt, förefinnes mellan parterna i detta avseende. -
