Hoppa till innehållet

Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/666

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

106 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 e. m,

Förslag till rättegångsbalk. (Forts)

Jag anser i likhet med herr Branting, att den i reservationen föreslagna anordningen är en given konsekvens av den nyordning, som här föreslås. När en huvudförhandling börjar, kan domaren naturligtvis ha »luktat på målet och fått en viss uppfattning, men han känner antagligen inte till det på långt när så bra som parterna. Hans begrepp klarna så småningom under förhandlingens gång. Om han skall åläggas att från början leda förhöret, finnes väl den risken att han i förtid engagerar sig på den ena eller andra sidan på ett sätt som strider mot hans skyldighet att intaga en opartisk och objektiv ställning till målet. Parterna äro alltså mera insatta i målet vid förhandling-ens början och även under dess förlopp, och de ha därför större förutsättningar än domaren att sköta förhören med vittnena. Detta betyder naturligtvis inte, att man ställer domaren i andra planet. Det innebär endast att man ställer honom där han skall stå - såsom den verklige ledaren av förhandlingen - och att man alltså, i strid med vad herr Linder här påstod, stärker förtroendet till honom.

Det kan ju förefalla som om det skulle vara egalt, om man går den ena eller andra Vägen. Man kan säga att resultatet skulle bli detsamma på båda vägarna. Men som jag framhöll i principdebatten, och det har också understrukits av herr Linnér, finnes den risken att konservativa domare, och de flesta domare höra kanske till den kategorien, skola begagna rätten att avgöra, huruvida vittnena skola höras av parterna eller inte, såsom ett motiv för att så långt sig göra låter, och i strid mot andan i den nya rättegångsordningen, behålla de gamla formerna. J ag anser för min del, att detta är en av de viktigaste punkterna i det förslag som här föreligger. Om beslutet här fattas i enlighet med reservationen, betraktar jag detta såsom ett insegel på att rättegångsordningen har fått ett nytt innehåll och inte bara en ny dräkt.

Därför ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Branting: Herr talman! Jag har så småningom låtit provocera mig av herr Linder att säga ett ord till försvar för dessa advokater, som man här så mycket talar om och som, mycket riktigt, inte äro populära, vilket ju har framgått av vissa beslut, s-om förut fattats i kammaren.

Jag vet verkligen inte vad advokatkåren har förbrutit för att man här från så många håll skall anse sig berättigad att tala om den på det sätt som sker. Inom svenska folket finnes förvisso en misstro mot ett antal yrkesutövare, som ha begagnat advokattiteln och många gånger gjort vad på dem ankommit för att misskreditera yrket. Men varje strävan att försöka få fram en väl utbildad och högtstående advokatkår mötes med motstånd av exempelvis herr Linder, som däri ser något slags monopolsträvande. Det är fullkomligt oberättigat att lägga upp saken på detta sätt. - -

Såsom herr Linder nyss uttryckte sig måste man faktiskt fråga sig, vad advokaterna egentligen ha inför rätt-a att göra? De ställa ju bara till med svårigheter och rackartyg! De söka inte sanningen, de sträva inte att fa fram någonting som kan tjäna till utredning i målet! De tyckas bara vara till för att göra det hela svårt för både domstolen och parterna - så menade herr Linder! Denna propaganda mot advokaterna är enligt -min mening orättvis, och jag är övertygad om, att om herr Linder vill gå till sin egen erfarenhet sasom domare, lär han väl knappast därur kunna hämta stöd för de åsikter, som han här gör sig till tolk för. - - -,

Jag begärde ordet i en sakfråga av annan art. Det rör sig om sporsmalet huruvida domaren efter rättegångsreformen kommer att vara mera informerad om målet än han är enligt den nuvarande ordningen. Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har hävdat den ståndpunkten. Jag formodar