4 Nr 23. Fredagen den 12 juni 1942.
Ang. skatt å tidningar och tidskrifter. (Forts) ge ett relativt obetydligt belopp. De beräkningar, som blivit gjorda och som resulterat i siffror på uppemot 10 eller 12 miljoner, ha förutsatt en höjd på. omsättningsskatten, som såvitt jag vet ingen l1ar tänkt sig i fråga om tidningar, men som man däremot kanske tyckt vara rimlig såsom en bestraffning av vissa delar av den kolorerade veckopressen. Därvidlag har man sålunda talat om en skatt på 20 och ända upp till 50 procent.
Men då kommer man fram till differentieringsfrågan, och jag får fortfarande säga som min mening att den är olöslig. Jag tror nog att herr Wohlin kan tänka sig in i vilken skillnad det är, om en omsättn-ingsskattenämnd skall avgöra, huruvida en vara är butikshandelsvara eller icke, eller om den i stället skall avgöra, om en tidskrift är förtjänt av att komma ut.utan skatt på grund av sitt innehåll - om den är upplysande, folkbildande och så vidare i jämförelse med andra, som endast äro underhållande. Den skillnaden är mycket stor, och jag tror knappast man kan tänka sig en statlig myndighet, som på fri hand skall avgöra, huruvida den ena tidskriften skall vara beskattad, men den andra icke.
Vill man däremot falla tillbaka på den enhetliga omsättningsskatten för alla sådana publikationer är det riktigt, som jag redan sagt, att det är tekniskt genomförbart. Och då är det de allmänna invändningar, som kunna göras, som man får fästa avseende vid. Jag kan ju knappast allt för starkt anses ha understrukit dessa invändningar, eftersom jag då omsättningsskatten lades fram för min del inte tänkte mig något undantag för tidningarna, fastän jag ju mycket väl visste om de betänkligheter som funnos. Men betänkligheterna visade sig vara mycket starka i bevillningsutskottet, och det gjorde att man försökte komma fram på en annan väg, nämligen att tillgripa en pappersaccis. Men inte heller detta visade sig vara tekniskt möjligt, beroende på att ett sådant system skulle verka mycket ojämntf Att betänkligheterna sedan dess ha ökats kanske beror på ett subjektivt omdöme, men ju mer man tänker på tidningarnas betydelse just för ögonblicket, desto mer betänksam kan man ha anledning att bli. Det är emellertid inte fråga om betänkligheter mot att företagen inte skulle kunna bära en högre beskattning. Om herr Wohlin har fått det intrycket, att jag inte har något starkare sinne för skattebetalarnas synpunkter, så vill jag ändå erinra om att även den, som är hårdhjärtad, inte lägger på en skatt, som träffar hårt, om resultatet blir relativt litet.
Det måste erkännas att invändningarna mot omsättningsskatten naturligtvis voro utomordentligt starka. Det vet var och en. Men det gällde dock att få in en summa på mellan 200 och 300* miljoner kronor, och då övervinner man betänkligheterna. Om man däremot lägger skatt på en vara, som folk gärna vill köpa men som inte är en sådan nödvändighetsvara, att man under alla förhållanden måste skaffa sig den, så reducerar man konsumtionen högst väsentligt, med alla de verkningar som detta drar med sig. När det gällde den s. k. Iyxskatten har jag redan en gång i kammaren meddelat, att vi från början hade en förfärligt lång lista på varor, som skulle beläggas med lyxskatt. Den reducerades emellertid steg för steg, emedan man märkte vilka följder skatten skulle få för konsumtionen och därmed också för produktionen. Och det starkaste argumentet mot en tidningsskatt är väl just att den gäller en vara, där man kan tänka sig att en prishöjning kommer att påverka konsumtionen på ett sådant sätt, som från allmän synpunkt icke är önskvärt. -
Det är i alla händelser den synpunkt jag lagt på frågan. När man besinnar vilket litet belopp, kanske 4 eller 5 miljoner, som skulle inflyta genom en sådan beskattning, förefaller det mig som om detta i nuvarande läge icke hörde till de nödvändiga tingen. Att det kan komma en tid, då man även måste samla ihop sådana. smulor, är möjligt. Men ännu äro vi kanske ändå inte där.
