12 Nr 23. Fredagen den 12 juni 1942.
Ang. främjande av stadsbarns sommarvistelse på landet m. m.. (Forte)
Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag skall yttra mig något om hur detta ärende kommit att ligga till på det sätt, som det nu gör, även om jag då måste beröra det rent inre arbetet inom regeringen.
Någon gång i april månad - jag erinrar mig icke så noga dagen - blev jag uppvaktad av Skolrådet i Enskede församling här i Stockholm, som gjorde framställning om hjälp till barnens kolonivistelse och därvid bl. a. påpekade, att man möjligen kunde bereda barnen fria resor. Det föreföll mig, som om denna tanke var ganska rimlig, och följaktligen remitterade jag omedelbart den framställning, som inkommit, till befolkningsutredningen. Denna tog upp spörsmålet och behandlade det på det sätt som det rimligen bord-e behandlas. Man fann då, att man på vissa punkter skulle kunna göra utvidgningar av de tänkta anordningarna. Befolkningsutredniiigens förslag kom mig till handa på ett ganska sent stadium. Jag erinrar mig nu icke datum, men jag tror, att jag lugnt kan säga, att sedan förslaget kommit in, försummades det icke någon tid i departementet för att propositionen skulle bli färdig. Men eftersom hela denna tanke kommit upp ganska sent, skar det sig bl. a. med frågan om hur man slutligen skulle kunna knyta ihop den budget, som vi skulle uppgöra. Jag hade på ett ganska tidigt stadium förberett finansministern på att jag med all sannolikhet skulle komma att yrka på att få igenom två tidigare alldeles oförutsedda anslag. Det ena var ett nytt anslag för vård av finska krigisinvalider och det andra ett anslag till fria resor för kolonibarn. När jag anmälde dessa anspråk till finansdepartementet, hade tanken på att göra en särskild hjälpform för de barnrika familjerna i Norrland ännu icke framkommit. Finansdepartementet måste emellertid som sagt vid någon tidpunkt kunna knyta ihop budgeten och se, hur man skulle kunna skaffa pengar till de olika utgifterna - det har ju under riksdagens lopp kommit åtskilliga anspråk på anslag, som icke voro bebådade eller förutsedda i statsverkspropositionen. Med hänsyn härtill ansåg jag, att jag måste sätta stopp någonstans. Jag menade helt enkelt, att det icke kunde vara rimligt., att jag kom och sade, att nu måste jag anmäla ett nytt krav igen. -
På detta sätt har det legat till, och därför har jag icke heller ansett mig kunna upptaga denna framställning om en höjning av anslaget med 400,000 kronor. Det betyder emellertid icke, att jag icke behjärtat framställningen. Jag måste tvärtom säga, att det ur vissa synpunkter är mycket beklagligt, att ärendets gång har blivit den av mig nu skildrade. Men det kan icke hjälpas, att läget har blivit detta. Vi måste ju fatta alla beslut om utgifter och inkomster före den 1 juli, eftersom det nya budgetåret börjar då, och man kan icke skjuta på det slutliga uppgörandet av budgeten hur länge som helst. Det är den enkla anledningen till att jag icke har vågat taga upp detta anslag. Dessutom fanns det icke tillräckligt med tid för att pröva om den föreslagna vägen var lämplig. Jag är icke säker på att den icke är lämplig just i de nordligaste länen, där landshövdingarna nog i högre grad än i våra andra län få tjänstgöra såsom ett slags landsfaderliga organ. Jag är fullt medveten om detta. faktum. men tiden blev som sagt alltför ansträngd, och så hade vi även detta tvång att slutgiltigt ge finansdepartementet besked om hur mycket pengar, som vi måste räkna med. Det är anledningen till att frågan nu ligger till på detta sätt.
Jag skall för övrigt icke närmare inotiv-era förslaget. Utskottet är ju en- hälligt, ty jag kan icke räkna reservationerna såsom reservationer i sak, utan det är mera formella. reservationer. Jag anser mig dock böra säga ett par ord om den av friherre De Geer och herr Ekströmer avgivna reservationen. Den beror efter vad jag tror mig veta på ett rent missförstånd. Hade ärendet icke varit så brådskande, skulle jag ha yrkat bifall till denna reservation, ty den
