Nr 157.
Av herr Linderot, om upphävande av gällande transportförbud
beträffande vissa tidningar.
När riksdagen år 1940 beslutade antaga en »förordning rörande förbud mot
befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m.», skedde
detta under ganska uttryckligt angivande att förordningen betraktades som
en nödfallsåtgärd, vilken snarast borde upphävas eller ersättas av andra
åtgärder i förordningens syfte. Redan vid föredragningen i statsrådet anförde
chefen för justitiedepartementet bland annat, »att ifrågavarande åtgärder ej
få givas sådan karaktär, att medborgarna därigenom betagas den frihet till
opinionsbildning som ett demokratiskt statsskick har att skydda».
Justitieministern anförde vidare: »Uppenbart är det dock här fråga om åtgärder som,
särskilt ekonomiskt, kunna ha vittgående verkningar. Sådana åtgärder böra
därför endast få ske i allvarliga tider och böra omgärdas med garantier som
utesluta en godtycklig tillämpning.»
Justitieministern yttrade vid förslagets behandling i första kammaren bland annat följande: »Då jag förberedde den proposition som nu är föremål för överläggning i kammaren, hade jag en mycket stark känsla av att jag befann mig på gränsmarkerna till det område som i vårt land skyddas genom tryckfrihetsförordningens föreskrifter... Jag erkänner, att det icke under lugnare tider skulle ha fallit mig in att komma med ett förslag sådant som detta, och jag delar till fullo de förhoppningar som det givits uttryck åt i denna debatt, nämligen att detta lagförslag måtte bli så kortlivat som möjligt.»
Under debatten i första kammaren anfördes av herr Herlitz: »Efter min mening finnes det ur grundlagssynpunkt mycket starka betänkligheter att anföra mot denna lag... Jag har känt ett behov att deklarera att för min del omdömet måste utfalla i den riktningen att denna lagstiftning är föga förenlig med tryckfrihetsförordningen.»
Första kammarens andre vice talman, herr Åkerberg, uttalade: »... för den som anser yttrande-, församlings- och tryckfriheten oskiljaktig från en verklig demokrati, ter det sig som en tendens till kulturskymning att åtgärder av den karaktär som det är fråga om i det här sammanhanget måste tillgripas...
