Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/334

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
12
Motioner i Första kammaren, Nr 157.

Men så mycket nödvändigare är det att man är på det klara med att det endast är fråga om rent tillfälliga nödvändighetsåtgärden.»

Lagutskottets ordförande herr Schlyter yttrade: »För min del skulle jag emellertid på grund av de principiella betänkligheter som jag har givit uttryck åt vilja uttala den förhoppningen att denna fråga kommer att tagas under förnyat övervägande så att vi inte till ett annat år skola behöva i brist på klara bestämmelser i tryckfrihetsförordningen förlänga en lag av denna beskaffenhet».

Även i debatten i andra kammaren anfördes starka betänkligheter mot det framlagda förslaget. Sålunda anförde exempelvis herr Österström: »Varje medvetet åtgörande från statsmakternas sida att begagna rent tekniska möjligheter som utvecklingen eventuellt ställt till förfogande för att komma förbi grundlagens bud ger anledning till mycken oro, icke minst därför att sådana försök som lyckas faktiskt bidraga till att i sin mån luckra upp respekten för grundlagens stränga bud i dess helhet».

För att markera att den föreslagna förordningen måste betraktas såsom ett tillfälligt avsteg från vedertagna demokratiska rättsregler fastställdes dess giltighet till endast ett år, och det var säkerligen i huvudsak denna karaktär av provisorisk åtgärd som förmådde majoriteten i riksdagen att trots alla betänkligheter bifalla förslaget. Då regeringen vid giltighetstidens utgång 1941 ansåg sig böra begära förlängning av förordningens giltighet till den 1 juli 1942, framfördes såväl i utskottet som i kamrarna ännu starkare betänkligheter mot förslaget än vad som var fallet ett år tidigare. Utskottet förkortade den av regeringen begärda terminen med tre månader och yrkade att förordningen skulle upphöra att gälla den 31 mars 1942 i stället för av regeringen föreslagen giltighetstid till den 30 juni. Utskottets talesmän underströko i debatten att utskottet därmed velat poängtera att förordningen snarast möjligt borde bringas ur världen.

I debatten i första kammaren anförde sålunda herr Branting: »Det synes åtminstone mig obestridligt, att en förordning av denna beskaffenhet, som låter allvarliga rättspåföljder inträda utan dom och rannsakning, innebär ett avsteg från de principer som eljest anses normgivande i vårt lagsamhälle... Det förefaller åtminstone mig ovedersägligt att i tryckfriheten ingår rätten att på normalt sätt sprida den tryckta skriften... Man brukar tala om att en fråga faller framåt när ett förslag avslås under sådana omständigheter att det troligen blir antaget nästa gång. Jag vill här se läget under en motsatt synvinkel och yrka bifall, herr talman, till utskottets utlåtande under förhoppning att transportförbudsförordningen nästa gång skall falla.»

Herr Knut Petersson anförde att »tryckfrihet självfallet måste inbegripa jämväl rätten att sprida tryckta skrifter. Om den bara innebure rätten att trycka skrifter för att sedan stoppa dem i byrålådan, skulle ju hela tryckfriheten vara meningslös... Men förutsätter man, att tryckfriheten jämväl