Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/401

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
5
Motioner i Första kammaren, Nr 183.

sinnesundersökning av tilltalad skall äga rum och beslut därom, vilket måste bli regel, fattas vid huvudförhandling, ny huvudförhandling skall äga rum, sedan sinnesundersökningen verkställts, synes sådan ändring böra vidtagas att i dylikt fall den efter sinnesundersökningen återupptagna förhandlingen skall äga rum enligt de för fortsatt huvudförhandling gällande reglerna.

I detta sammanhang må framhållas betydelsen därav att de, som biträda parterna i en rättegång, äro väl skickade att fullgöra detta värv. Denna fordran måste ej blott uppställas av hänsyn till parterna utan den har betydelse jämväl med hänsyn till önskemålet av snabbheten vid förhandlingarna. För åstadkommande av detta syftemål är nödvändigt att vid utförande av partstalan tiden icke upptages med sådant som saknar betydelse, utan att rättegångsombudet är i stånd att i klara och koncisa ord framlägga vad som är av vikt för målets bedömande. Men skall detta krav kunna upprätthållas synes det ofrånkomligt att de, som må brukas såsom rättegångsombud, ha avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Uppställer man ett dylikt villkor för behörighet såsom rättegångsombud, kan man också ur lagen borttaga de beklagliga stadganden, som ställa advokater och andra rättegångsombud i skilda klasser t. ex. i fråga om tystnadsplikten.

Med hänsyn till de många sammanträden, som häradsrättens ordförande blir nödsakad att hålla för förhandlingar, såväl förberedande som huvudförhandlingar, framstår det såsom önskvärt att han befrias från vissa skyldigheter, som enligt förslaget komma att åvila honom. Härmed åsyftas främst skyldigheten att delgiva stämning, att avfatta dom med rubrik och att vara häktningsmyndighet ävensom skyldigheten att på undersökningsledarens eller åklagarens begäran pröva frågan om reseförbud och att besluta om kvarstad, skingringsförbud och beslag. I avseende å skyldigheten att vara häktningsmyndighet må särskilt framhållas, att domaren, å vilken det bland annat skall ankomma att meddela anstånd med åtals anställande, knappast är i stånd att med någon grad av visshet kunna bedöma vilken tid undersökningsledaren behöver för att slutföra utredningen. Därjämte kan det, även om anordningen icke kommer att medföra någon större arbetsbörda, ifrågasättas, om behov föreligger att i något fall underställa ett godkänt strafföreläggande domstols prövning.

Vidtagas icke de uppmjukningar i förslaget, varom nu hemställts, och ställas ej eljest erforderliga krafter till förfogande, föreligger fara för att balans kommer att uppstå vid underrätterna. Domaren kommer nämligen icke att till förhandling utsätta flera mål än han med säkerhet kan beräkna medhinna under en dags förhandling. Ju färre mål han anser sig kunna medhinna, i dess flera mål kommer tiden för förhandlingen att framskjutas. Med nuvarande regler har någon balans i underrätterna icke uppkommit.

Förutom nu nämnda önskemål, som samtliga ha avseende å arbetet vid underrätterna, synes det lämpligt att jämväl i ytterligare några avseenden vidtaga ändringar.