omhändertogos å Svartsjö, i många fall representerade ett synnerligen svårdisciplinerbart klientel. I stor utsträckning vore fråga om individer med starkt kriminellt betonad förtid, vilka genom sitt obehärskade och våldsamma uppträdande äventyrat den behöriga verksamheten vid andra alkoholistanstalter, till och med vid en sådan anstalt som statsanstalten vid Venngarn, vilken dock icke alldeles saknade möjlighet att komma till rätta med ganska svårdisciplinerbara individer. Vissa av dessa relativt fåtaliga alkoholister syntes vålla anstaltsledningen sådana svårigheter, att en sluten avdelning kunde anses påkallad redan för deras vidkommande.»
De här omtalade »relativt fåtaliga alkoholisterna» visa sig vid en jämförelse med årsberättelsen från anstalten för år 1924 hava uppgått till omkring 20; samtidigt voro omkring 240 tvångsarbetare intagna. Proportionen mellan dessa kategorier har nu kastats om: för år 1940 svarade mot 87 alkoholister endast 64 tvångsarbetare. Orsaken till denna omsvängning är dels otidsenligheten i 1885 års lösdrivarlag, som gör myndigheterna obenägna att tillämpa lagen, dels det förhållande att alkoholistlagen i dess nuvarande gestaltning gör det möjligt att ingripa mot de psykiskt defektas asociala livsföring, därest denna är förenad med alkoholmissbruk, vilket den också är i mycket stor utsträckning. Men genom just dessa förhållanden kommer alkoholistvården att bli alldeles särskilt betungad av det sinnesvrånga klientelet, vilket ej blir omhändertaget i tillräcklig grad på annat sätt. Från det mest svårskötta, psykiskt defekta klientelet måste alkoholistvården på ett eller annat sätt avlastas. Men såsom nu förhållandena blivit med samröret med tvångsarbetarna kan denna avlastning ej lämpligen ske annat än i samband med en motsvarande avlastning i behandlingen av tvångsarbetarna. Genom den slutna avdelningens omvandlande till en psykiatrisk avdelning kan en sådan avlastning lättast ske.
Att en sådan avlastning är väl motiverad framgår även av den under senvintern 1938 företagna ingående psykiatriska undersökning, som efter initiativ av lösdriverilagstiftningskommittén utfördes av doktorerna Gunnar Adell och Gustav Jonsson å en del av Svartsjöklientelet. Undersökningen kom att omfatta 120 män, av vilka 81 voro intagna som tvångsarbetare och 39 som alkoholister, vilka senare dock vid tidigare tillfällen undergått tvångsarbete. Undersökningen gav bl. a. vid handen att endast 3 av de undersökta icke företedde några grövre psykopatologiska drag. Å de övriga kunde såsom huvuddiagnos sättas intellektuell undermålighet (oligofreni) i 24 fall (av dem voro 17 djupt imbecilla), annan konstitutionell abnormitet (s. k. psykopati) i 78 fall (av dem tillhörde 42 typerna undermåliga på känslolivets respektive viljelivets område, nämligen 20 respektive 22 fall), hjärnskada (genom åderförkalkning, senila hjärnförändringar, yttre våld etc.) i 6 fall samt sinnessjukdomen schizofreni i 9 fall.
Undersökarna påpeka, att detta att man kommit till resultatet att 117 fall förete grövre psykopatologiska drag likväl icke innebär, att alla dessa individer med nödvändighet äro hemmahörande på sjukvårdsanstalt. I sitt förslag till behandling räkna undersökarna med att 14 (därav 3 alkoholister) skulle behövt intagas å imbecillanstalt och 29 (därav 11 alkoholister) tarvat sinnessjukvård. De sista siffrorna äro av intresse, då egentlig sinnessjukdom blott förelåg i 9 fall och hjärnskada i 6 fall. Av de psykiskt abnorma skulle alltså minst 14 fall varit så utpräglat defekta att de tarvat direkt omhändertagande i sinnessjukvård. Till sinnessjukhus hade även med fördel åtminstone en del av de 14 fallen för imbecillanstalt kunnat remitteras. Omräknas
