de fall, som tarvat vård å sjukvårdsanstalt, respektive imbecillanstalt, i procent, skulle det innebära att i allt 25—35 % av de undersökta kategorierna av Svartsjöklientelet skulle utgöra det klientel, varmed den hittillsvarande behandlingen av tvångsarbetare och alkoholister därstädes behövde avlastas. Utom detta klientel finnas även andra psykiskt sjuka och svårt abnorma individer på Venngarn och även på andra alkoholistanstalter; dessa män passa vida bättre i psykiatrisk vård än bland alkoholister på öppnare anstalter, där de åstadkomma all slags ohägn.
I sitt betänkande med förslag till lag om arbetsfostran (S. O. U. 1939: 25) har sedan lösdriverilagstiftningskommittén framhållit (sid. 49—51), dels att det bör undersökas huruvida icke särskild avdelning å Svartsjö borde uppföras för psykiskt belastade interner, och dels att »på grund av den platsbrist som råder å sinnessjukhusen har det ofta visat sig vara förenat med svårigheter att få en sinnessjuk tvångsarbetare intagen å sinnessjukhus, i följd varav dylika personer måste förvaras å tvångsarbetsanstalten å Svartsjö under jämförelsevis långa perioder. Detta har visat sig medföra avsevärda svårigheter, enär anstalten icke har vare sig tekniska förutsättningar för modern sinnessjukvård eller för dylik vård skolad personal. Härtill kommer att deras närvaro å anstalten verkar störande på det dagliga arbetets jämna gång och på anstaltsdisciplinen». Den här omtalade platsbristen å sinnessjukhusen är riktig när det gäller de statliga sjukvårdsanstalterna, vilka den 30 april 1941 drogos med en överbeläggning på 3 055 (på 17 351 godkända platser, d. v. s. med 17,6 %) och samtidigt hade inregistrerade 3 028 exspektanter, vilka alltså ej kunde erhålla vård å sjukhusen. Men det gäller ej beträffande de s. k. avtalsstädernas sjukvård (Stockholm, Göteborg och Malmö); dessas kommunala sinnessjukhus kunna mottaga sina vårdbehövande. Såsom förhållandena äro för »sinnessjuk tvångsarbetare», äro de även för internerad alkoholist, som är rent sinnessjuk eller företer andra defekter eller rubbningar inom själslivets olika kvaliteter, vare sig det gäller undermålighet eller andra anomaliteter av så utpräglade och svåra former, att de indicera mera stadigvarande behov av vård å sinnessjukhus, eller det gäller tillstånd, där lättare bristfälligheter kompliceras med tillfälliga påfrestningar — exogena eller endogena — därhän, att ett övergående vårdbehov uppstår. En omvandling av den slutna avdelningen till en psykiatrisk avdelning skulle skänka Svartsjöanstalterna »tekniska förutsättningar för modern sinnessjukvård» samt »för dylik vård skolad personal».
I socialstyrelsens yttrande över lösdriverilagstiftningskommitténs betänkande upptages frågan om vårdens anstaltsformer. Det säges här (Soc. meddelanden 1940: 10 B, sid. 794), att det »måste framhållas nödvändigheten av att det kommer till stånd en ändamålsenligt ordnad anstalt för det stora psykopatologiska klientelet inom denna och närliggande vårdformer. Även om denna anstalt administrativt bör höra under medicinalstyrelsen, bör den samtidigt tillhöra lösdrivarvården — och alkoholistvården — i det hänseendet, att direkt intagning å densamma, respektive överflyttning dit från annan anstalt, bör kunna äga rum i vanlig ordning av vårdbehövande inom dessa klientel. Vidare är det angeläget, att den medicinska ledningen av denna anstalt är så förtrogen med även andra vårdformer för socialt missanpassade individer samt med sinnessjukvård, att vid bedömning av utskrivningsfrågor hänsyn tages icke blott till vårdbehovet i trängre medicinsk mening utan även till möjligheterna att vårda den å psykopatanstalten intagne å annan anstalt». En omvandling av den slutna avdelningen till en psykiatrisk
