behöver ej medföra att Svartsjöanstalten helt eller delvis »administrativt» lägges under medicinalstyrelsen; hellre borde hela anstaltskomplexet läggas under socialstyrelsen. Det finnes redan sinnessjukhus (t. ex. avtalsstädernas) och sinnessjukavdelningar (t. ex. fångvårdens), vilka ej »administrativt» höra under medicinalstyrelsen, men de förra äro underkastade inspektion av överinspektören för sinnessjukvården i riket. Vid den föreslagna omvandlingen skulle uppstå en anstalt med tre huvudavdelningar: en alkoholistavdelning — tillhörande denna vårdform —, en tvångsarbetaravdelning — tillhörande lösdrivarvården — samt en psykiatrisk avdelning — rekryterad från båda dessa kategorier och med intagnings- och utskrivningsbestämmelser reglerade av gällande sinnessjuklag (särskilt §§ 6, 10 och 19). Den psykiatriska avdelningen måste bliva så inrättad att den av Konungen kan godkännas i vederbörlig ordning och erhålla sin föreskrivna sjukvårdsläkare (lagens § 4). Denne sistnämnde bör då även bliva »den medicinska ledningen» över hela anstaltskomplexet.
Vid 1941 års riksdag företogs en omorganisation å Svartsjöanstalterna så till vida att en del övertalig personal indrogs; ett i en motion (I: 130) framkommet förslag att ersätta nuvarande lekmannastyre med läkarestyre vann icke riksdagens bifall. Statsutskottet beaktade visserligen det i motionen framhävda behovet av en psykopatanstalt, men ville icke taga ställning till motionens syfte »i det läge vari frågan om lösdrivarnas ändamålsenliga behandling» befunne sig. Statsutskottet erinrade om att uppmärksamheten nu blivit riktad »på betydelsen av att gällande bestämmelser om sinnesundersökning av för lösdriveri tilltalade personer mera effektivt tillämpas i syfte att undvika, att personer, som lida av sinnessjukdom, intagas å Svartsjöanstalten». Utskottet avstyrkte bifall till motionen (utlåtande 172/41). Den uppmärksamhet, som här riktats på läkarundersökningarna av för lösdriveri omhändertagna, utgår från de tre sakkunniga, som tillkallats för att »åvägabringa en mera rationell och ekonomisk organisation av anstaltsvården för lösdrivare ävensom för sådana alkoholister, vilka dittills plägat vårdas å i anslutning till statens tvångsarbetsanstalter anordnade statliga alkoholistanstalter». Såsom i debatten i första kammaren framhölls var ingen av de tre sakkunniga läkare, ehuru den fråga det här gällde »framför allt måste betecknas såsom en medicinsk fråga och icke såsom någon slags fångvårdsfråga». De sakkunniga lekmännens handläggning av frågan om läkarundersökning av för lösdriveri omhändertagna förde problemet delvis på villospår; i deras utlåtande saknas nämligen hänsynstagande till en praktisk detalj, som är av allra största betydelse för hela frågeställningen. I stället för att tala om de »för lösdriveri omhändertagna» laborera de sakkunniga med termen »för lösdriveri tilltalade», de tala om läkarundersökning av dessa. Men de beakta icke att den »för lösdriveri omhändertagne» antingen kan vara för lösdriveri anhållen eller för lösdriveri häktad, och att sinnesundersökning i de båda fallen är två väsentligt olika saker. Enligt lösdrivarlagens 3 § 2 mom. är läkarundersökning obligatorisk före den häktades dömande till tvångsarbete, enligt lagens 7 § må ej till tvångsarbete den dömas »som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras». Sinnessjuklagens 46 § talar om vad myndighet, vilken äger ålägga tvångsarbete, har att vidtaga beträffande sinnesundersökning å lösdrivare, innan sådant arbete ådömes; lagens 47 § 4 mom. talar om sådan undersökning å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården. Sinnesundersökning av
