för lördriveri häktad har reglerats enligt lag, men för sådan undersökning av för lösdriveri allenast anhållen saknas alla bestämmelser. Detta har varken beaktats av de sakkunniga eller av myndigheterna vid frågans senare handläggande.
En person lidande av en sådan sinnessjukdom, att han driver vägarna kring utan förmåga att taga vård om sig själv, kan efter anhållan för lösdriveri bliva utsatt för offentlig varning av polismyndighet med denna varnings publicerande i Polisunderrättelserna, utan att något åtgöres för att genom läkare utröna huruvida asocialiteten i hans leverne är en sjukdomsyttring eller ej. Då medeltalet per år av offentliga varningar under åren 1930—37 var 705 (lösdriverilagstiftningskommittés betänkande sid. 2) kan man, med ledning av siffrorna från psykiaterundersökningen å Svartsjö av år 1938, draga vissa slutsatser, hur vissa av våra sinnessjuka kunna bliva vanryktade på grund av lösdriverilagens otidsenlighet. Om en psykiater hade blivit tillkallad såsom sakkunnig i berörda utredning, hur lätt hade han ej kunnat påpeka önskvärdheten av att en läkarundersökning bör företagas å de för lösdriveri anhållna redan innan man skrider till ett varnande eller till ett häktande av den anhållne; hela den tungrodda apparaten med häktads undersökning å en fångvårdens sinnessjukavdelning skulle då många gånger kunna undvikas. En på administrativ väg tillkommen bestämmelse om obligatorisk läkarundersökning före varnings och häktnings företagande skulle sannolikt giva bättre resultat än de angivna deklarationerna av statsmakterna — givetvis under förutsättning att man dessutom gör något för att bereda ökade vårdmöjligheter för de personer som av psykisk sjukdom komma att hängiva sig åt en asocial livsföring; dessa borde av den tillkallade läkaren kunna direkt remitteras till en under socialstyrelsen hörande psykiatrisk specialavdelning för det asociala klientelet.
Statsutskottets intagna position att »i det läge vari frågan om lösdrivarnas ändamålsenliga behandling för närvarande befinner sig» avböja ställningstagande »till det i motionen berörda spörsmålet» kommer i själva verket att framför allt drabba alkoholistvården, vars klientel numera utgör majoriteten av de å Svartsjö omhändertagna. Med nuvarande lekmannastyre förhindras alla de reformer ett läkarestyre skulle kunna åstadkomma inom ramen av gällande lagar, författningar och stadgar. Man vill väl icke påstå, att Sverige skulle sakna sådana läkare med insikter i socialpsykiatri, som utan men kunde remplacera en lekmannadirektör för anstalterna. För det formella verkställandet av tvångsarbete och av alkoholistvård över huvud taget torde det vara likgiltigt om anstaltschefen har läkarutbildning eller ej, men det bliver alls icke likgiltigt med det klientel, som till 97 % visat sig förete grövre psykopatologiska drag. För ett sådant klientel är lekmannachefens resurser ohjälpligt mindre än de resurser, som stå den läkarechef till buds, som till fullo behärskar den moderna terapeutiska och sociala psykiatrien.
Genom krigshändelserna kom omhändertagandet av det kvinnliga klientel, som motsvarar Svartsjöklientelet, att läggas helt i stöpsleven, då Landskronaanstalten måste nedläggas och klienterna överföras till andra vårdformer. Att samla hela Landskronaklientelet på en enda nv anstalt var ogörligt. För närvarande befinner sig en del av tvångsarbetsklientelet å fångvårdsinrättningar (Växjö och Karlstad), alkoholisterna dels å en nv anstalt å Haknäs, dels tillsamman med tvångsarbeterskorna på fängelset i Växjö. Men för en det av tvångsarbetsklientelet har man funnit en annan vårdform. Enligt ett hos de sakkunnige framkommet förslag, som godkänts av statsmakterna,
