hava kvinnliga lösdrivare även remitterats till tre av arbetshemmen för kvinnor (Emaus, Arrie och Herrljunga) enligt Kungl. brev av den 28 juni 1941. Där hava ungefär 10 kvinnor sålunda intagits. Motivet till detta arrangement var bland annat »möjligheterna att åstadkomma en differentiering av de kvinnliga lösdrivarna». De sakkunniga förklara att anordningen »skulle också ligga i linje med de senast framlagda förslagen till lösdrivarvårdens organisation». Dessa synpunkter borde ju även kunna göras gällande på omhändertagandet av det manliga tvångsarbetarklientelet.
Det är av intresse att jämföra antalet av de kvinnliga tvångsarbetare, vilka remitterats till arbetshem, med resultatet av psykiaterundersökningen å Landskrona av år 1938. Då undersökte de ovan nämnda läkarna sammanlagt 54 kvinnor, därav 31 tvångsarbeterskor och 23 alkoholister (av de senare hade 19 tidigare varit tvångsarbeterskor eller varnats för lösdriveri). Det befanns då att antalet av dem som ej företedde några grövre psykopatologiska drag var 10, d. v. s. ungefär samma antal som senare kunnat sändas bort till arbetshem för kvinnor.
Vid omhändertagandet av det manliga lösdrivarklientelet bör det finnas samma möjlighet till en differentiering — som »skulle också ligga i linje med de senast framlagda förslagen till lösdrivarvårdens organisation». Denna differentiering skulle innebära att de tvångsarbetare, vilka vid undersökning å Svartsjö ej förete grövre psykopatologiska drag, skulle kunna remitteras till något arbetshem för män, kanske helst Västergårdens, vilket ju är utrustat med en sluten avdelning. Sådana tvångsarbetare kunna ej gärna bliva flera än enstaka individer, då proportionen 3/120 skall beräknas på en frekvens av 50—60 manliga lösdrivare. Genomföres en sådan differentiering skulle Svartsjöklientelet till 100 % bestå av individer med psykiska defekter och rubbningar. Av dessa 100 % skulle hos 25 % eller därutöver defekterna vara så grova, att de indicerade vård å psykiatrisk avdelning, medan resterande procent individer skulle utgöra det psykopatiska klientelet fördelat på två olika psykopatavdelningar, organiserade såsom arbetsavdelningar: tvångsarbetsavdelningen respektive alkoholistavdelningen.
Efter avlastningen till den till en psykiatrisk avdelning omdanade slutna avdelningen av de vårdbehövande, de mest svårskötta och sinnesvrånga, av internerna skulle psykopatavdelningarna för behov av isolering mycket väl kunna reda sig med den gamla kronohäktesavdelningen i kanslihusets bottenvåning.
Den slutna avdelningen uppfördes åren 1926—28 för 280 000 kr. i tre våningar med 62 platser. De båda övre våningarna hålla vardera 22 isoleringsrum, bottenvåningen har 18 platser och är delad i två halvor. Den norra bottenhalvan är försedd med isoleringsrum, den södra med straffceller. På andra sidan av en av murar sluten gård ligga avdelningens verkstadshus. Avdelningens båda övre våningar samt den med isoleringsrum försedda norra bottenhalvan synas mycket väl kunna, i det huvudsakliga skick de nu äro, lämpa sig såsom delar av en psykiatrisk avdelning - dock är att märka att de hygieniska anstalterna äro bedrövliga; inmonterandet av W. C. är trängande nödvändigt. Den med straffceller försedda södra bottenhalvan kan i sitt nuvarande skick på intet vis få utgöra en del av en psykiatrisk avdelning. Här måste en ombyggnad ske. En psykiatrisk avdelning av modernt snitt tarvar oundgängligen övervaknings- och behandlingsavdelningar; vid straffcellernas förintande bör ombyggnaden rättas efter dessa behov. Nya fönster måste huggas upp, en del väggar tagas bort, medan andra
