utmynna eller av vilka skogstransporterna eljest äro beroende. Vad beträffar de senare vägarna har det framhållits att inom skogsbygder alltför liten hänsyn överhuvud tages till skogsbrukets speciella trafikbehov, att vid bestämmande av vägars sträckning och byggande skogsintresset icke fått göra sig gällande i behörig grad, att vid nyanlagda vägar utfarten från skogsområden ofta försämras genom skärningar eller bankar, att vänd-, last- och upplagsplatser borde anordnas, där så erfordras samt slutligen att beträffande många allmänna vägar broar och trummor äro för svaga eller vägarna för smala för att tillåta ekonomisk transport av skogsprodukter. Vad angår de förut befintliga enskilda vägarna äro dessa mycket ofta i väsentligt sämre skick än skogsvägarna, som utmynna på desamma, varigenom transporterna försvåras och fördyras. Skogstransportfrågan är sålunda geografiskt sett ingalunda begränsad till de skogsområden, varifrån produkterna avhämtas, utan överspänner stora delar av vägnätet även utanför skogen. Det är med andra ord en fråga av mycket stor räckvidd och av utomordentlig betydelse för skogsnäringen och den därpå uppbyggda industrien.
Att under sådana förhållanden frågor rörande det allmänna vägnätet icke böra avgöras utan aktgivande på skogsbrukets trafikintressen är uppenbart. Ett lämpligt avvägt speciellt skogsvägnät kräver i och för sig en omsorgsfull planläggning, men så snart detta nät stöter samman med vägnätet i övrigt måste ett intimt samarbete med övriga vägintressen äga rum redan på det tidiga stadium, som planläggningsverksamheten representerar.
Vi anse därför ofrånkomligt, att skogsbruket såsom en av de största trafikanterna måste beredas en fastare och mera tryggad representation inom vägorganisationen än vad förslaget förutsätter, och framhålla därjämte, att den nu gällande och föreslagna ordningen, enligt vilken exempelvis länsstyrelsen i vägfrågor kan höra även skogliga organ, icke är tillfyllest.
Genom de i propositionen omnämnda vägnämnderna kan på grund av sättet för deras tillsättande den skogliga representationen icke anses tryggad, och dessa organ torde ej annat än rent lokalt vara lämpade att tillvarataga skogsbrukets intressen. Då länsvägnämnden sammansättes av ordförandena i vägnämnderna, synes ej heller detta organ garantera skogsbrukets behöriga inflytande. Här synes dock finnas den möjligheten att direkt utöka nämnden med den expertis, som kan anses erforderlig. Så synes också kunna ske med den föreslagna riksvägnämnden, vari skoglig representation får anses utgöra ett oeftergivligt krav. I detta organ borde för övrigt ej blott representanter för trafikmedlen och trafiknäringen utan även talesmän för befraktarna hava säte och stämma.
Undertecknade ha oss bekant, att 1936 års skogsutredning har frågor rörande skogsbrukets transportväsende under övervägande och att utredningen i en nära framtid kommer att framlägga förslag i detta ämne. Anledning saknas därför att ytterligare beröra ifrågavarande spörsmål i detalj. Ett principbeslut
