Nr 205.
Av herr Söderkvist m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till centrala
verkstadsskolor fm. m.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 171 till riksdagen angående anslag för
budgetåret 1942/43 till centrala verkstadsskolor m. m. har departementschefen å
sidan 7 gjort följande uttalande:
»Huruvida den nuvarande skolan i Sundsvall tills vidare bör bibehållas såsom verkstadsskola för arbetslös ungdom eller ombildas till central verkstadsskola, torde få bli föremål för fortsatt övervägande.»
Detta uttalande synes stödja sig på ett utlåtande av statskontoret, som ansett att skolan i Sundsvall icke borde omorganiseras till central verkstadsskola utan funnit densamma böra tills vidare bibehållas för viss arbetslös ungdom. Denna statskontorets mening avviker från skolöverstyrelsens, som förordat en omorganisation vid ingången av budgetåret 1942/43 till central verkstadsskola av den till Sundsvall förlagda verkstadsskolan för viss arbetslös ungdom. Skolöverstyrelsen hade i sitt utlåtande anfört följande:
»I — — — — har överstyrelsen utgått från att Västernorrlands läns landstings verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom i Sandö och Sundsvall, vilka hittills haft gemensam rektor, placerad i Sundsvall, och en tillsyningslärare, placerad i Sandö, efter omorganisationen skola utgöra två fristående verkstadsskolor med var sin rektor. Sökanden själv synes ha utgått från samma tankegång, i det att i ansökningen beräknats särskilda rektorsarvoden för Sandö och Sundsvall. Från överstyrelsens sida synes anordningen starkt motiverad med hänsyn till det stora avståndet och de svåra kommunikationsförhållandena mellan de två ifrågavarande orterna.»
Den mening, varåt skolöverstyrelsen i ovan citerade uttalande givit uttryck, är otvivelaktigt den, som bäst överensstämmer med verkligheten. Västernorrlands län erbjuder i kommunikationsavseende mycket stora vanskligheter. Länets geografiska omfattning är som bekant ansenlig. Järnvägsförbindelserna äro i förhållande till länets storlek osedvanligt få. Svårigheterna för orterna att kommunicera med varandra äro påtagliga. Länet består av två landskap, skilda från varandra i många avseenden. Det bör sålunda framhållas, att det ansetts nödvändigt att vartdera landskapet har sin egen kristidsstyrelse. Vidare må erinras därom, att man såväl vid förläggningen av folkhögskolor som organisationen av sjukvården och socialvården i övrigt nödgats räkna med detta faktiska förhållande. Det större landskapet, Ångermanland, kan också sägas bestå av två
