Motioner i Första kammaren, Nr 213. 7 Nr 213. Av herr Ström, Fredrik, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående offentliga insamlingar. I kungl. proposition nr 112, given den 6 mars 1942, har Kungl. Maj:t föreslagit viss lagstiftning rörande insamlingsverksamheten. I anledning härav ber undertecknad få aniföra följande. En dylik lagstiftning, som är alldeles ny för vårt land och som därtill ingriper på ett område, som tidigare varit helt utan översyn eller inblandning från statsmakternas sida, måste givetvis övervägas på det noggrannaste. Erfarenheten visar, att den svenska allmänheten med utoinordentlig generositet upptager de ins-amlingar, som föreslås till behjärtansvärda ändamål. Man kan säkerligen säga, att ett av de vackraste dragen i den svenska folkkaraktären är den beredvillighet, med vilken nödställda inom och utom landet bispringas. Att därför från myndigheternas sida vidtaga åtgärder, som kunna verka hämmande på hjälpverksamheten, måste väcka betänkligheter. Man löper risken, att den byråkratisering, som kan följa, skall hindra initiativ, avskräcka entusiastiska och villiga organisationer från att sätta igång samt överhuvudtaget hämma hjälpverksamheten. Dessutom torde man nog kunna säga, att garantier icke föreligga, att polismyndigheterna, som enligt förslaget skulle handhava kontrollen, ha den öppna blick iför de ideella och humanitära frågor, varom det här rör sig. Rätten att anordna insamlingar är så grundmurad i medvetandet hos allmänheten, att det säkerligen kommer att uppfattas som ett intrång i de medborgerliga rättigheterna, när en sådan lagstiftning "skall sättas i kraft. Det uppgives visserligen, att fall av bedrägeri ha förekommit, men veterligen rör det sig här om ett ytterst ringa antal fall av svikligt förfarande. I varje fall torde man utan tvekan kunna säga, att det hos allmänheten icke finnes någon brist på förtroende för de insamlingsrörelser, som drivits, och allmänheten är ändock den givande parten och samtidigt den övervakande. Det kan icke göras gällande, att från dess sida krävts strängare ingripanden. Det antal fall av bedrägeri, som förekommit, torde säkerligen vara mycket litet, och de åtgärder, som här föreslås, stå knappast i proportion till sakens betydelse. Det synes, som om strafflagen genom generella bestämmelser mot bedrägeri mot allmänheten skulle kunna komma dylika företeelser till livs. Det uppgivna skälet, att vissa obskyra personer med tidigare mellanhavanden med rättvisan organisera insamlingar, kan icke sägas motivera en generell övervakning över hela insamlingsverksamheten av det slag, som här föreslås. De 100-tals legitima insamlingar, som företagas, utgöra den överväldigande majoriteten. Av överståthållarämbelet har framhållits, att vid en prövning av frågan
