8 Motioner i Första kammaren, Nr 216. skulle ställa sig som företagare. Det är vår bestämda mening, att en dylik anordning icke kommer att medföra de bästa resultaten av den betydelsefulla verksamhet, varom här är fråga. Vi vilja ingalunda förringa kommunernas betydelse och förmåga att på nu berörda område göra goda insatser. Men erfarenheten visar att det mycket ofta tager orimligt lång tid innan kommunerna bli färdiga att taga de initiativ, som äro nödiga för att av statsmakterna beslutade åtgärder skola kunna föras ut i levande livet. Av flera olika skäl ställa sig även ett stort antal kommuner ganska likgiltiga vid genomförande av statsmakternas beslut. Härvidlag tänka vi särskilt på många kommuners negativa inställning till frågan om uppförande av bostäder för barnrika familjer. På det speciella område, som nu avhandlas; torde det kunna antagas att intresset från många kommuners sida blir ännu mindre. Resultatet av den undersökning, som 1937 års utredning angående allmänna samlingslokaler gjorde rörande i vilken utsträckning kommunerna till ortens föreningar uppläte av kommunen disponerade lokaler, giver även starkt stöd åt denna vår uppfattning. Därtill kommer att kommunerna erhållit flera krisbetonade uppgifter, vilka äro både arbetskrävande och ansträngande i ekonomiskt avseende. Det kan tyvärr dröja länge innan dessa särskilda uppgifter bliva avvecklade. Och så länge dessa maktpåliggande uppgifter måste fullföljas, torde det i vart fall kunna antagas, att ett mycket stort antal kommuner icke äro hågade att taga sådana initiativ, som de icke direkt bliva ålagda till. Det bör nämligen uppmärksammas, att ett kommunalt initiativ för lokalfrågans lösning och ett beslut om attikommunen skall ställa sig som företagare i regel medför en ny kommunal utgift, vars storlek ofta är svårbedömd. Var och en, som deltagit i det kommunala arbetet, vet hur återhållande dylikt är på de kommunala myndigheterna. Även om ett sålunda uteblivet kommunalt initiativ icke omöjliggör för ortens föreningar att erhålla statligt stöd till uppförande av allmän samlingslokal synes det oss dock som om den av departementschefen angivna regeln om kommunalt initiativ med sannolikhet komme att medföra onödig omgång och tidsutdräkt och kanske även stridigheter. Men ännu ett, och kanske ännu starkare skäl, varför icke kommunerna utan folkrörelsernas lokala organ själva som regel böra taga initiativ för lösande av lokalfrågan och ställa sig som företagare kan anföras. Det måste nämligen vara av oerhörd betydelse, att ortens föreningar av skilda slag på det mest intima sätt knytas till den byggnad eller den lokal i vilken de skola bedriva sin verksamhet. Något effektivare sätt att frammana intresse och ansvarskänsla hos ortens föreningsliv för den gemensamma samlingslokalen än att föreningar, representerande olika riktningar och intressen, själva måste offra något för tillkomsten och förvaltningen av lokalen samt få känna sig som ägare till densamma finnes icke. När så detta föreningarnas och de enskilda medlemmarnas intresse får uppmuntran och ekonomiskt stöd från stat och kommun uppnås utan tvivel det bästa resul
