Motioner i Första kammaren, Nr 219. 11 Det må även i detta sammanhang framhållas, att det föreliggande förslaget innebär förstatligande av vägväsendet i en utsträckning, som, såvitt känt, saknar motstycke i något annat land. I åtskilliga främmande länder har huvudvägnätet förstatligats, men det rör .sig därvid i allmänhet blott om en ringa del av vägnätet. För den största delen av vägnätet svara fortfarande olika lokala förvaltningar, i allmänhet med hjälp av statsbidrag. Genom bifall till propositionen skulle den svenska staten i princip övertaga hela det allmänna vägnätet utan undantag. Härigenom skulle staten påtaga sig en ofantligt stor uppgift, vars .konsekvenser äro mycket svåra att överblicka. De jämförelser, som stundom göras mellan ett förstatligat vägväsende och statsägda kommunikationsmedel t. ex. statens järnvägar, ge enligt vår mening icke rätt belysning åt innebörden av det föreliggande förslaget. Förvaltningen av statens järnvägar präglas helt av "dess karaktär av affärsdrivandeverk. Förhållandet mellan inkomster och utgifter och andra rent affärsmässiga fakta gei detta fall ett säkert underlag för problemlösningarna. I förvaltningen av ett förstatl.igat vägväsende kommer däremot siffrornas tydliga språk, som beträffande de affärsdrivande verken ger pålitliga korrektiv för verksamheten, endast att finnas på utgiftssidan. Ur landsbygdssynpunkt framstår givetvis ett undslippande av vägskattebördan som en vinst. För landsbygden är det emellertid långt viktigare att dess intressen i största möjliga utsträcknin.g beaktas vid lösning av vägfrågor än att vägskatten helt slopas. Starka farhågor föreligga för att den föreslagna organisationen" .skulle få ogynnsamma verkningar beträffande lösningen av landsbygdens vägproblem. De möjligheter, de olika bygdernas intressen och behov nu ha att - under skarp kontroll - göra sig gällande, skulle i hög grad förminskas. I stället. skulle ett centralt ämbetsverk erhålla beslutanderätt i frågor, som ofta äro långt viktigare än andra avgöranden, på vilka kommunala organ öva inflytande. En omorganisation av vägväsendet, som ej giver garanti för rimligt hänsynstagande till de lokala intressena, måste alltid te sig olycklig ur landsbygdens synpunkt. En sådan garanti kan en organisation enligt propositionens linjer ej sä.gas inrymma. De avstyrkande remissvaren från 146 av rikets 170 vägstämmor .samt från svenska vägstyrelsernas förbund och svenska landskommunernas förbund bära vittne om landsbygdens oro inför denna utveckling. Departementsohefen har ä sid. 161 i propositionen uttalat att åtskilliga fördelar förelågeiför städerna genom fortsatt självständigt handhavande av väghållningen samt därvid hänvisat till städernas egna yttranden. Det är anmärkningsvärt att departementschefen ej funnit några motsvarande fördelar föreligga för landsbygden, ej heller tagit samma intryck av yttrandena från landsbygdens vägkommuner. Mot det föreslagna förfarandet vid vägfrågornas handläggning synas vissa anmärkningar kunna riktas. Avvägningen mellan väg- och vattenbyggnads
