12 Motioner i Första kammaren, Nr 219. styrelsens och länsstyrelsernas befogenheter är säkerligen mindre lycklig särskilt ifråga om det lokala vägnätets planering. Propositionens konstruktion med två i vis.sa avseenden jämställda statliga myndigheter, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och länsstyrelsen, synes icke vara välfunnen. Det leder i sina konsekvenser, såsom framgår av propositionen, till att Kungl. Maj:t automatiskt måste bli skiljedomare mellan dessa myndigheter. Detta måste medföra en anhopning av svårbedömliga ärenden av detta slag hos Kungl. Maj:t. Det kan vidare befaras att .systemet i vid omfattning kommer att leda till att vägfrågor även i annan ordning "dragas inför stat"smakternas prövning. De vägnämnder och länsvägnämnder, vilkas hörande skulle ersätta de nuvarande vägstämmorna och vägstyrelserna, erhålla endast små förutsättningar för att tillvarataga de lokala intressena. Deras uteslutande rådgivande ställning måste komma ledamöternas möjligheter att bedöma vägfrågorna att bliva otillräckliga. Till en sådan utveckling kommer även den omständigheten att kraftigt bidraga, att dessa nämnder ej äga möjlighet att granska och icke hava att taga ställning till vägväsendets problem ur ekonomisk synpunkt. Det ringa inflytande, .som nämnderna få, kommer ock att medföra att ledamöternas intresse för sin uppgift sannolikt snabbt sjunker. Beträffande enskilds rätt att överklaga myndighets beslut i vägärenden borde denna rimligtvis utsträckas att omfatta också upprättandet av fyraårsplanerna för omläggning och förbättring av huvudvä.gar. Såsom anmärkningsvärt framstår, att någon form för kungörelse i de berörda orterna av myndigheternas beslut ej .finnes omnämnd. Utan ett dylikt kungörelseförfarande blir värdet av den enskildes klagorätt ej synnerligen stort. Överhuvudtaget är det svårt att få en klar bild av menige mans rättsställning enligt det föreslagna systemet, då förslag till lagtext och utkast till förordningar ej bifogats propositionen. Denna brist synes vara ännu ett skäl mot ett godtagande av densamma. Departementschefens uppfattning i kostnadsfrågan synes oss alltför optimistisk. Redan utgifterna för den stora administrationen äro med säkerhet för lågt kalkylerade. Härtill kommer att någon marginal ej beräknats för den ansvällning, som varje statlig förvaltning i vårt land undergår enligt all hittills gjord erfarenhet. Även kostnaderna för vägmarkens förvärvande kun- na förväntas bli väsentligt ökade vid statens Övertagande av väghållningen. Det är emellertid långt allvarligare, att den minutiösa kontroll, vilken varje utgift för vägväsendet nu är underkastad, skall ersättas uteslutande av väg och vattenbyggnadsstyrelsens samt i viss utsträckning riksräkenskapsverkets siffergranskning och formprövning jämte den fragmentariska sakrevision, .som de föreslagna två överrevisorerna ha möjlighet att medhinna. En jämförelse med statens järnvägar och vattenfallsstyrelsen är missvisande. Det otal vitt utspridda och rörliga arbetsplatser, som känneteckna vägväsendet, saknar överhuvudtaget motsvarighet på något annat område,
