8 Motioner i Första kammaren, Nr 281. Allt flera avgående bcställningshavare komma varje år att vara i behov av bistånd i en eller annan form för lösande av sin civilanställningsfråga. Denna måste också lösas både med hänsyn till individens välfärd och till det angelägna ur militära synpunkter att dessa unga män, som genomgått en långvarig och gedigen militär utbildning, bibehållas vid en god standard som medborgare i samhället. Övriga skäl av social natur, rättvise- och billighetsskäl, militära synpunkter o. s. v. torde vara så väl kända och ligga i så öppen dag att de icke här tarva återgivande. Beredskapstiden har vidare medfört vissa återverkningar av negativ art på civilanställningsfrågans område. Man har dels att räkna med den i det föregående berörda anhopningen av äldre underbefäl, vilka kvarhållits i tjänst utöver de normala kadrerna. Även om detta är ett problem av speciell natur, kan dess ogynnsamma inverkan på civilanställningsläget för de framdeles i normal ordning omsatta manskapskontingenterna icke förbises. Vidare torde åtskilliga privata arbetsgivare, som i sin tjänst tagit f. d. fast anställt manskap, under beredskapstiden ha gjort den erfarenheten, att anställda av denna värnpliktskategori varit inkallade till militärtjänst under väsentligt längre tidsperioder än värnpliktiga i allmänhet. Detta har medfört olägenheter ur arbetsgivarnas synpunkt. Även om man i samhällssolidaritetens namn kan påfordra, att dylika föl jdverkningar icke skola föranleda missnöjesyttringar eller ovilja från arbetsgivarnas sida, så kunna riskerna för en viss tendens till återhållsamhet vid anställande av f. d. stammanskap icke anses helt uteslutna. Ett problem av liknande art har för övrigt aktualiserats även ifråga om anställning i civil statstjänst av uttjänt militärmanskap, nämligen vid sådana statliga verk och inrättningar, där man även vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap måste kunna disponera den huvudsakliga delen av arbetskrafterna för civila uppgifter. Här finnas alltså åtskilliga problem, som äro i behov av klarläggande och på vilka en lösning måste utfinnas. I längden blir det ogörligt att upprätthålla kraven på en både kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande rekrytering, om personalen efter slutad militär anställning skall diskvalificeras för tillträde till olika civila tjänster, för vilka de eljest kunna anses lämpade, just på grund av sitt militära kunnande och de mera omfattande militära åtaganden, som i ofredstid av dem måste utkrävas. Civilanställningsfrågan har tidigare utretts i ett flertal sammanhang, men först på senare tid ha resultat av större praktisk betydelse kunnat uppnås. Med hänsyn till den tydliga tillbakagång, som blivit en följd av de under de senaste åren rådande speciella förhållandena, och till att civilanställningsproblemet, såsom i det föregående visats, för framtiden kommer att få ännu större betydelse än hittills, är det en angelägenhet av största vikt att den förutsätta utredningen kommer till stånd snarast möjligt, att den bedrives med skyndsamhet och att den inriktas på ett grundligt klarläggande av civil
