Motioner i Första kammaren, Nr 242. 1 Nr 242. Av herr Ekströmer m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angáende den fortsatta utbyggnaden och organisationerrav landets försvarskrafter. För närvarande tjänstgöra såsom försvarsområdesbefälhavare (fobef) främst överstar, i regel förutvarande regementschefer. Trots de förtjänster som åtskilliga av dessa befattningshavare inlagt kan systemet knappast sägas ha fungerat på ett tillfredsställande sätt. Många av dessa officerare ha varit gamla, t. o. m. i 70-årsåldern, och tagit avsked från tjänsten innan de tillträdde befattningen som fobef. Särskilt under den första tiden efter det att de tillträdde sina krigsbefattningar (1938) inverkade det menligt, att de på detta sätt varit borta en tid från den aktiva militära tjänsten. Ju längre denna bortovaro varit, desto svårare måste fobef i allmänhet ha haft att sätta sig in i sitt nya arbete. Mycket har härvid berott på stabscheferna, men dessa ha vanligtvis icke varit aktiva officerare och dessutom i de flesta fall saknat nämndvärd militär meritering. I anslutning till försvarsutredningen föreslås nu i försvarspropositionen, att fobef i framtiden skall finnas även i fredstid och vara pensionerad regementsofficer, i regel överstelöjtnant. Hans arvode har satts till Oa 14, d. v. s. med tilläggsarvode till pensionen blir hans sammanlagda löneinkomst densamma som en aktiv överstelöjtnants. Vidare föreslås att 24 fobef skola finnas. De skola tillträda befattningarna vid 50-55 års ålder och kvarstå till 60 år. Ytterligare föreslås, att stabscheferna skola vara aktiva officerare. I jämförelse med den nuvarande ordningen innebära dessa förslag flera förbättringar. Kåren föryngras och går till sin uppgift utan avbrott men med färsk erfarenhet från den aktiva tjänstgöringen. I stabschefen får fobef ett bättre stöd och en kunnigare ledare av fostabens arbete än som hittills i re- gel stått honom till buds. Regeringsförslaget är emellertid behäftat med uppenbara svagheter. Sålunda får fobef såsom varande högst överstelöjtnant mindre möjlighet än de nuvarande överstarna att göra sig gällande gentemot de myndigheter, exempelvis länsstyrelserna, med vilka han närmast har att samarbeta. Man måste vidare räkna med att en regementsofficer, som redan efter någon tid i denna befattning själv anser sig sakna utsikt att avancera och därför söker förtidspensionering och fobefbefattning, inte skall vara någon synnerligen framstående militär. De nya befattningshavarna torde därför komma att representera ett urval, som är underlägset exempelvis inskrivningscheferna, och de torde under alla förhållanden bli mindre kapabla än de nuvarande, vilka dock i de flesta fall varit regementschefer och därvid samlat värdefulla erfarenheter för sin tjänst när det gäller formerna för samarbete med civila Bihang till riksdagens protokoll 1942. 3 saml. Nr 242-245. I
