Motioner i Första kammaren, Nr 247. 3 le kunna uppnås om arbetet först och främst inriktades på att ge försvaret största möjliga styrka och slagkraft om några få år, t. ex. före slutet av år 1944. Ett principalternativ till den i propositionen föreslagna femårsplanen synes alltså vara en tvclársplan, ev. tredrsplan för tillrättaläggande av arbetet pd försvarets omedelbara förstårkande, så långt som detta är möjligt inom ramen för 1) den inhemska produktionsförmågan och importmöjligheterna vad försvarsmateriel beträffar, 2) den ekonomiska uppoffring för försvarsändamål som svenska folket är villigt att göra under de närmaste två eller tre åren och 3) rimliga hänsyn till att icke svenska staten mera än nödvändigt binder sig i fråga om försvarsutgifter under de närmaste årtiondena. En dylik försvarsplan skulle icke börja med fastläggandet av en utgiftssumma - bestämd av hänsyn till vår ekonomiska och statsfinansiella bärkraft under fredstid - utan finge utgå från en utredning rörande dels de inhemska produktionsmöjligheterna (i vissa fall även importen) beträffande materiel för försvaret och dels den mest effektiva användningen av dessa möjligheter, inklusive en avvägning mellan de olika försvarsgrenarna. Därefter finge övervägas, i vilken utsträckning dessa möjligheter av ekonomiska skäl icke böra tagas i anspråk med särskilt beaktande av att sådana utgifter, som icke i större utsträckning binda statsmakterna för tiden efter kriget, under i övrigt lika omständigheter äro att föredraga. Samma synpunkt finge anläggas på den omläggning av organisationen och anställning av officerare, reservofficerare och manskap på längre eller kortare sikt, vilken i viss mån måste gå hand i hand med en ökning av stridsmaterielen. Relativt stor återhållsamhet komme då att iakttagas i fråga om kostbara anordningar och förberedelser, vilka icke väsentligt stärka försvaret under de närmaste två å tre åren men binda staten för stora årliga utgifter i framtiden. Vad utbildning och anställning av försvarets personal beträffar, bleve uppgiften att finna metoder för en snabb förstärkning med minsta möjliga ökning av de på längre tid eller livstid anställda. Uppenbart synes vara att exempelvis utbildningen av flygare och träningen av markpersonal vid flyget skulle läggas till rätta på ett annat sätt, om uppgiften vore att under angivna förutsättningar uppnå största möjliga slagkraft- under år 1943 och 1944, än om arbetet inriktas på en permanent förstärkning av flygvapnet på längre sikt. Den för flygundervisning tillgängliga officers- och underofficerskåren finge i förstnämnda fall i relativt större utsträckning inriktas på utbildning av värnpliktiga reservstridsflygare med f. n. c:a 18 månaders utbildning. Även rekryteringen och utbildningen av markpersonal inom flyget finge ordnas annorlunda, ifall den avser att öka prestationsförmågan redan om något år, än när man har till förfogande exempelvis fem år. Frågan om anställande av viss personal på ett begränsat antal år med utbetalning av en "klumpsummm vid avgången i stället för mera fasta anställningsformer förtjänar i detta sammanhang att övervägas. Dessa saker anföras blott så
