Motioner i Första kammaren, Nr 258. 5 exporten, om blott priserna icke pressas ned så att rotnettot blir lägre än vad de betrakta som skäligt. Att såsom iviss mån skett med veden använda en tvângslag för att kunna få fram en vara till ett oräntabelt pris är näppeligen att rekommendera även i ett läge, som är än mera pressat än det vi f. n. befinna oss uti. Kommer man dessutom att uttaga krigskonjunkturskatt på det tvångsavverkade timret, har man snart skapat en stämning bland skogsägarna, som landet icke- har någon nytta av och som innebär att avverkningarna komma att påverkas även av andra synpunkter än de som hittills dominerat, nämligen tillgång på arbetskraft och dragare. Vi förmena, att av dessa såväl som flera andra skäl sista meningen i § 1 bör utgå, men att massaveden lägges till vedsortimenten. Vad beträffar den i propositionen föreslagna anordningen att kristidsstyrelsen jämväl skall kunna bestämma å vilken del av egendomen avverkningen skall företagas, anför bränslekommissionen, att "det skulle vara av ett visst värde", att ett direkt uttalande i saken göres. Man kan ifrågasätta om detta är en tillräcklig motivering för en åtgärd, som i så hög grad ingriper i den enskildes dispositionsrätt över sin egendom. Den fördel, som bränsleförsörjningen skulle beredas genom en sådan åtgärd, torde endast i undantagsfall framträda, och vi få därför hemställa, att denna bestämmelse utgår ur § 2. Detsamma bör gälla vad i samma § säges om att avverkning må åläggas utan hinder av avverkningsförbud, som meddelats av skogsvårdsstyrelse. Ett frångående a,v skogsvårdsstyrelsernas möjlighet att förhindra rovhuggning bör lösas på det sättet, att skogsvårdsstyrelsen sättes i tillfälle taga frågan under ny prövning, varför angivna bestämmelse bör utgå ur § 2, i all synnerhet som endast förhållandevis ringa vedmängder kunna beröras därav. Man måste även reagera emot vad Kungl. Maj:t nederst å sid. 21 uttalar angående medgivande beträffande avverkning utan hinder av med stöd av lag föreskrivna inskränkningar t. o. m. för visst län eller visst område, vilket säkerligen, om det tillämpades, skulle hava ödesdigra verkningar utan att giva nämnvärda vedmängder. Det kan vidare ifrågasättas, om icke straffet för underlåten avverkning - skillnaden mellan garanti- och normalpris - är väl högt utöver de beräknade kostnaderna för kronans avverkning och i många fall vida högre än ett rimligt bötesstraff. Den ökade kostnaden samt obehaget av att främmande personer stämpla och hugga i ens skog torde vara en tillräcklig- olägenhet för att förhindra, att något större antal fall av tredska skall inträffa. Vi hålla före detta så mycket mer, som vår uppfattning är, att skogsägarna i allmänhet varit synnerligen lojala och brustit i sina åligganden huvudsakligast på grund av sådana icke straffbara orsaker som t. ex. omöjligheten att erhålla arbetskraft.
