Motioner i Första kammaren, Nr 282. 5 Nr 282. Av herr ll/lannerskantz m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag. I Kungl. Maj:ts proposition nr 360 föreslås, att gällande lantarbetstidslag med vissa mindre förändringar skall prolongeras för ytterligare tre år. Man kan med stor säkerhet förutspå att det under dessa år av svenska folket kommer att fordras att spänna alla krafter för tryggande av icke minst produktionen av livsviktiga varor. Till sådana höra i högsta grad jordbruksprodukter. Väder och vind spela givetvis en stor roll för skördarnas storlek, men även andra faktorer äro av väsentlig betydelse. Detta gäller i särskild grad att alla arbeten bliva i rätt tid utförda, som äro ägnade att säkra högsta möjliga produktion. Vid revisionen av lagen år 1939 väcktes flera motioner avseende att skapa större möjligheter härutinnan (l: 325 och 326 och li: 478 och 479). I dessa framhöllos de betydande olägenheter och risk för tillbakagång som lagen redan då hunnit åstadkomma. Man framl1öll, att jordbruket ej har eller någonsin kan få samma möjlighet att i effektivt arbete utnyttja arbetstiden så som industrien kan, att tillgången på arbetskraft var knapp och att därav följt svårigheter att medelst anställande av ny arbetskraft neutralisera arbetstidens minskning, att procenten "spilltid" blir större ju kortare ett arbetspass är. Dessa och de övriga omständigheter, som anfördes år 1939, ha med än större tydlighet gjort sig gällande under de nu snart förflutna tre åren. Kriget och krisen ha ytterligare försämrat läget. Det synes ickg lida något tvivel om att en markerad försämring av jordbrukets allmänna standard inträtt och alltjämt pågår. Många av de arbeten, som icke äro av löpande natur men som om de eftersättas få ogynnsamma verkningar i framtiden, medhinnas nu ej alltid. Varje timmes arbete som saknas går ut över arbeten, som även om de icke för dagen äro absolut ofrånkomliga dock ha en för hela jordbruksnivån nyttig verkan. Även rent nödvändiga arbeten hava under senaste åren blivit ogjorda eller för sent utförda, och detta gäller icke blott jordbruket utan även den delen av skogsbruket som faller under lagen, vilket oftast själva utdrivningen gör. Det måste anses högeligen ologiskt och irrationellt att samtidigt som man klagar över för liten produktion av livsmedel och bränsle, man bibehåller ochlstiftar lag som direkt motverkar den produktion man önskar.
