Första lagutskottets utlåtande Nr 17. 5 helhet och därvid även frågan om beredande av vård åt sinnessjuka lösdrivare måste bliva föremål för reglering, det enligt beredningens mening syntes föreligga skäl för att låta tills vidare anstå med reformer även i sistnämnda avseende. Med avseende å eventuella omedelbara åtgärder har strafflagberedningen anfört: llikhet med medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen anser beredningen det icke vara lämpligt att lösdrivare, som är i behov av vård å sinnessjukhus, erhåller samma företrädesrätt till plats å sådant sjukhus, som tillkommer den vilken på grund av sinnessjukdom finnes farlig för eget eller annans liv. De sinnessjuka lösdrivarna torde som regel vara relativt ofarliga personer, och även om de på grund av sin vagabonderande livsföring ofta äro betydligt samhällsbesvärliga, kunna de dock ingalunda jämställas med sådana sinnessjuka, som äro farliga för eget eller annans liv. Härtill kommer, att vagabonderna framför allt torde vara att finna bland äldre, kroniska fall av sinnessjukdom, och en förtursrätt för dessa skulle minska sinnessjukhusens möligheter att taga emot nyinsjuknade fall, där utsikterna till gynnsamma beliandlingsresultat äro så mycket större än vid de kroniska fallen. Det av fångvårdsstyrelsen framförda förslaget, att den för straffriförklarade brottslingar gällande ordningen även skulle tillämpas beträffande sinnessjuka lösdrivare, torde däremot vara bättre ägnat att undanröja de nuvarande olägenheterna. Det synes sålunda vara lämpligt, att häktad lösdrivare, som befunnits vara i behov av vård på sinnessjukhus, i likhet med den som häktats för brott, tills vidare kvarstannar å den sinnessjukavdelning, där han varit för undersökning intagen. Däremot kan det icke anses motiverat att utsträcka likheten mellan lösdrivare och för brott tilltalade till att gälla även sättet för deras omhändertagande på sinnessjukhus. Härutinnan synas böra gälla samma regler som för närvarande och vederbörande sjukvårdsläkare bör i vanlig ordning ombesörja att ansökan göres om sinnessjuk lösdrivares intagning på det sinnessjukhus, till vars område han hör. Att för brott straffriförklarade genom medicinalstyrelsen måste anvisas plats på statligt sinnessjukhus har sin förklaring i, att denna kategori av sinnessjuka äro undantagna i överenskommelserna mellan staten och de tre största städerna om deras Övertagande av sin sinnessjukvård, men något motsvarande undantag finnes icke gjort beträffande lösdrivare. Slutligen kan framhållas, att det väl som regel torde vara erforderligt, att en sinnessjuk lösdrivare, vilken tills vidare kvarhållits å fångvårdens sinnessjukavdelning, sedermera överföres till sinnessjukhus, men fall torde kunna förekomma, där annan vård, t. ex. å ålderdomshem eller i enskilt hem, kan visa sig lämplig, och beredningen anser det önskvärt, att lagtexten får en sådan utformning, att den icke utesluter denna möjlighet. Beredningen vill i detta sammanhang erinra om, att sinnessjuka lösdrivare icke tillhöra de kategorier av sinnessjuka, för vilkas utskrivning från sinnessjukhus erfordras medgivande av sinnessjuknämnden. Därest en ändring av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen i angiven riktning anses böra nu komma till stånd, synes alltså denna enligt berednin ens mening böra erhålla sådan innebörd, att om någon i utlåtande som inforårats jämlikt 46§ förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus, han skall, om han för undersökning blivit intagen å sinnessjukhus eller å sinnessjukavdelning vid fångvården, där kvarbliva, intill dess annan vård beredes honom. Någon ändring av 7 § lagen om lösdrivares behandling synes beredningen icke erforderlig. I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Möller - efter att hava redogjort för den i ärendet verkställda utredningen - följande:
