Första" lagutskottets utlåtande Nr 19. 3 hang därmed, huruvida kyrkorna överhuvud skulle kunna utnyttjas för andra ändamål än gudstjänst och övriga kristligt kyrkliga kulthandlingar. Kyrkolagsutskottet (bet. nr 26) yttrade beträffande denna fråga följande. Den utan all jämförelse betydelsefullaste av de frågor, som föreligga till bedömande i sammanhang med prövningen av föreliggande lagförslag, är den, huruvida kyrka må upplåtas till begravningshögtidlighet utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Rent formellt sett kan med visst fog sägas, att lagförslaget icke berör denna fråga, enär det ingenstädes i detsamma utsäges vare sig att kyrka må tagas i anspråk för nu nämnt ändamål eller motsatsen. Men såsom nedan framhålles kan densamma emellertid icke förbigås. Innan utskottet inlåter sig på denna fråga, anser sig utskottet böra säga några ord om kyrkobyggnadernas rättsliga ställning, uppgift och betydelse för kyrkosamfundet och för det kyrkliga livet. I detta avseende kan ingen tvekan uppstå därom, att kyrkorna äro uppförda för och avsedda till gudstjänstlokaler för kyrkoförsamlingarna i det religionssamfund, som heter svenska kyrkan. "Men ett reltgionssamfand tillhörtg kyrka är", såsom de sakkunniga yttrat, vilkas betänkande lagts till grund för lagförslaget, "avsedd för gudstjänster och andra kulthandlingar, författade enligt samfandets ritual och av dess prästerskap" l denna uppfattning, som även departementschefen i. anförande till statsrådsprotokollet förklarat sig dela, instämmer utskottet till fullo. Vad därefter angår frågan om rätten att disponera över kyrkan, tillkommer denna rätt enligt vad de sakkunniga och departementschefen jämväl uttryckligen framhållit vederbörande pastor. Även i denna punkt instämmer utskottet i vad sålunda framhållits. Men utskottet håller före, att denna rätt icke är obegränsad. Rätten är nämligen förbunden med en plikt att förbjuda och förhindra kyrkans användande till ändamål, som strider mot kyrkans ställning som religionssamfund eller som skulle innebära en negation av eller en protest mot kyrkans religiösa ståndpunkt och den särskilda helgd, som tillkommer kyrkan och får sin högtidliga bekräftelse vid dess invigning. Kyrkans helgd intager en central punkt i den kyrkliga uppfattningen; kyrkan är platsen för gudstjänst, nådemedlens bruk och andra kyrkliga kulthandlingar, och för dess helgd hysa åtminstone i stora delar av landet församlingarnas medlemmar en djup vördnad. - Nu har emellertid från auktoritativt håll förutsatts, att pastor skulle äga befogenhet att bestämma om kyrkans upplåtande för en icke kyrklig begravning. Det kan befaras, att en sådan åsikt skulle kunna bliva allmän. Och det kan knap ast förbises, att enom det föreslagna borttagandet ur lagens av förbudråt mot annan joråfästning i kyrka än sådan, som 1 4 § sags (hogtidlig jordfästning) en sådan tydninâ av lagens innebörd om också icke med tillämpning av juridiska normer - ock för den stora allmänheten kan, såsom inom lagrådet antytts, ligga nära till hands såsom förmentstodfor den meningen, att pastor skulle vara oförhindrad att 1 kyrka t1llstadjaavenn begravningsceremonier av icke kyrklig eller till och med icke kristlig innebord¿ Av dessa principiella grunder är det utskottet omöjligt att noja sig med den i lagförslaget avsedda ståndpunkten, att frågan om kyr as upplåtande for nu iiamnt ändamål lämnas öppen, att i varje fall för sigavgöras av kyrkoherden - eller vice pastor - efter haiis uppfattning om lämpligheten av det ena eller det andra förfaringssättet. I en sådan ofta ömtålig situation behöver forsamlingsprasten mer än väl stödet av ett i lag givet direktiv för hans handlande. Detsynes utskottet därför nödvändigt att genom uttryckligt stadgande 1 lagenforebygga, att icke en dylik misstydning av pastors befogenhet må bliva a1lman.- - Detta mål vinnes lämpligast genom införande i 8 § 2 mom. av ett direkt for
