Första lagutskottets utlåtande Nr 44. 9- innebär icke, att inarbetande behöver ha skett över hela landet. Det avgörande är, om kännetecknets användande gjort det allmänt känt inom den krets för vilken det närmast är avsett. Har ett kännetecken inarbetats endast i viss del av landet, torde emellertid ingripande enligt den föreslagna lagen i regel icke kunna ske mot den som använder liknande kännetecken i annan del av landet. För att inarbetande skall anses ha ägt rum torde icke vara erforderligt, att kännetecknet inarbetats genom aktiva insatser från vederbörande näringsidkares sida. Även kännetecken som vunnit burskap på annat sätt få anses skyddade enligt lagutkastet. Stockholms handelskammare har ifrågasatt att utsträcka skyddet till internationellt inarbetade kännetecken, även om dessa ej använts i vårt land. Tillräcklig anledning härtill synes dock icke föreligga. Inarbetande av kännetecknet i fråga skall enligt utkastet ha skett för någons näringsverksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer. I anledning av att Stockholms handelskammare förklarat sig förutsätta, att skyddet även omfattar kännetecken som inarbetats för sammanslutning av näringsidkare och användes i utövning av näringsverksamhet, vill jag understryka, att den omständigheten, att ett kännetecken är gemensamt för flera näringsidkare, givetvis icke utesluter det föreslagna stadgandets tillämpning, om annan använder kännetecknet. För straffbarhet torde i överensstämmelse med det remitterade utkastet böra fordras, att gärningen skett med uppsåt att framkalla förväxling. Med numera antagen terminologi innebär denna formulering, att ej blott s. k. direkt och indirekt uppsåt utan även eventuellt uppsåt inbegripes. Det synes, med den utformning utkastet i övrigt erhållit, vara nödvändigt att vidhålla kravet på uppsåt. Straffet har i utkastet bestämts till dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. Maximum torde emellertid i överensstämmelse med vad som stadgas för illojal reklam i 1 § av lagen böra bestämmas till fängelse i högst ett år. Beträffande anhängiggörande av talan som avses i utkastet har av Skånes handelskammare föreslagits, att för talan mot den som kan åberopa firmaeller varumärkesregistrering skulle stadgas särskild preklusionstid, räknad från tidpunkten för registreringen. Handelskammaren har därvid ifrågasatt, huruvida icke en motsvarande preklusionstid borde införas även i varumärkeslagen. Sistnämnda fråga var föremål för övervägande under förarbetena till det år 1934 införda skyddet för inarbetade varumärken. Artikel 6 bis i Pariskonventionen innehåller den bestämmelsen att preklusionstid för anhängiggörande av talan, som avser upphävande av varumärkesregistrering på grund av kollision med inarbetat varumärke, ej må understiga tre år från registreringen och icke får stadgas för sådana fall då registreringen erhållits i ond tro. I det betänkande som låg till grund för de år 1934 genomförda ändringarna i varumärkeslagen avstyrktes införande av en dylik preklusionstid i den svenska varumärkeslagstiftningen.1 Därvid åberopades, att en registreringssökande blott mera sällan kunde antagas vara i god tro i fråga om ett 1 Statens offentl. utredn. 1932: 32 sid. 39. Bihang till riksdagens protokoll 1942. 9 saml. 1 avd. Nr 44. Å
