4 Första lagutskottets utlåtande Nr 47. En utsträckning av skyddstiden bör uppenbarligen kombineras med införande av nya bestämmelser med syfte att inskränka författarens dispositionsrätt över författarrätten, för att därigenom tillförsäkra hans efterkommande vinsten av denna rätt. Förebilder till sådana regler har man i utländska lagar. I motionen har härefter omnämnts, att chefen för justitiedepartementet under hösten 1938 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för utredning angående reformer på auktorrättens och därmed sammanhängande immateriella rättigheters område, den s. k. auktorrättskommittén. Som mål för arbetet har enligt de lämnade direktiven uppställts att vinna utredning om möjligheterna tillen gemensam nordisk lagstiftning inom denna del av de andliga rättigheternas område. 1 anslutning härtill anföres i motionen följande: Det torde icke kunna dragas i tvivel, att frågan om författarrättens utsträckning till tiden och de förutsättningar, under vilka detta bör ske, skulle blivit en av de punkter, å vilka kommitténs arbete skulle sättas in. Redan att kommittén skulle utreda möjligheterna till en gemensam nordisk lagstiftning inom auktorrättens område ger vid handen, att skyddstidens längd måste bliva föremål för debatt. Att kommitténs arbete nu hart när helt har avbrutits tvingar fram ett ståndpunkttagande till ett särskilt spörsmål i fråga om skyddstidens längd. I slutet av år 1941 ingåvo August Strindbergs arvingar till Kungl. Maj:t en skrivelse med anhållan om erforderliga åtgärder för genomförandet av en lagändring, varigenom uppföranderätten till dramatiska arbeten och rätten att mångfaldiga skrift, som utkommit före den 1 januari 1920, helt likställdes och sålunda uppföranderätten fastsloges att gälla intill utgången av femtionde året efter det, under vilket författaren avlidit. I sin motivering erinrade skrivelsens undertecknare, att trettioårsdagen av August Strindbergs bortgång inträffar 1942 och att uppföranderätten till hans skådespel därför blir fri med utgången av år 1942, under det att förlagsrätten till Strindbergs verk tillhör hans rättsiiinehavare intill utgången av år 1962. Arvingarna anförde vidare, att de befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter, att de äro i allra högsta drag beroende av de inkomster, de kunna erhålla genom uppföranderätten till August Strindbergs dramatiska arbeten, samt tillade, att deras inkomster av den Strindbergska litterära kvarlåtenskapen till allra största delen härröra sig från nämnda uppföranderätt. -Synnerligen starka skäl tala för ett tillmötesgående av denna framställning. Har ar det fråga om en av Sveriges största författare, vars arbeten tillfort och komma att tillföra det svenska samhället utomordentliga värden. I forhållande till dessa värden är beviljandet av några års utsträckt skyddstid for uppforanderatten till Strindbergs sceniska verk att betrakta som en obetydlighet. Har vet man dessutom att författarens närmaste anhöriga både behova det ekonomiska stöd, som en förlängd rätt skulle innebära, och även att detta stod skulle 1 full utsträckning komma just dem tillgodo. Deras begäran innebar blott att den svenska staten skall ge dem samma ställning som de skulle haftenl-1gt lagstiftningen i nästan alla europeiska stater. Till slut är det yttre omständigheter som åstadkommit att man icke haft möjlighet att efter šffišiäälig utredning taga ställning till hela den stora lagfråga, som ligger Ett bifall till arvingarnas begäran kan även motiveras med allmänna synpunkter.
