6 Första lagutskottets utlåtande Nr 42. Processlagberedningen har i september 1941 utarbetat ett lagutkast rörande ändringar i krigsdomstolslagen i huvudsakligt syfte att bringa lagens bestämmelser i överensstämmelse med principerna för den allmänna rättegångsreformen. I detta utkast har stadgandet, att främste militäre ledamoten i fältkrigsrätt skall vara ordförande, bibehållits. I ett den 28 november 1941 avgivet utlåtande över lagutkastet har överbefâlhavaren uttalat bl. a., att han ansåge det lämpligt att ordförandeskapet i fältkrigsrätt tillkomme den civile ledamoten, samt under nämnda förutsättning föreslagit, att denne skulle erhålla en annan benämning, förslagsvis fältkrigsdomare. Å sid. 18 i propositionen lämnas dels vissa upplysningar rörande de jurister, vilka tagits i anspråk för uppdrag såsom civila ledamöter i fältkrigsrätterna under tiden från och med den 26 april 1940 till utgången av år 1941, dels ock vissa uppgifter om ändringsfrekvensen beträffande kriminella mål, i vilka larigshovrätten och hovrätterna såsom andra instans meddelat utslag under de senaste åren. Vid remiss till lagrådet den 1 april 1942 av ett lagförslag, väsentligen likalydande med det genom förevarande proposition framlagda, anförde föredragande departementschefen, statsrådet Westman - efter att ha redogjort för den i ärendet verkställda utredningengbeträffande ändrad organisation av fältkrigsrätterna m. m. - därom följande: "Det är uppenbarligen önskvärt, att till civila ledamöter i fältkrigsrätter i första hand förordnas domare, vilka äga insikt i den särskilda krigslagstiftningen och erfarenhet av dess tillämpning, d. v. s. sådana domare som redan i fredstid äro eller varit verksamma i de militära domstolarna. Med hänsyn härtill har också i krigsdomstolslagen uttryckligen stadgats, att uppdraget skall i första hand anförtros krigsdomare och auditörer. I den mån sådana icke finnas att tillgå synes det lämpligt att till civila ledamöter söka förvärva domare i de allmänna domstolarna. Från flera håll har uttalats nödvändigheten av att utarbeta en plan huru behovet av civila ledamömöter bör täckas i händelse av en mera allmän mobilisering. Såsom ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben framhållit har man att räkna med att betydande truppstyrkor kunna sammandragas till sådana delar av landet, i vilka den civila domstolsorganisationen är anpassad blott för en fåtalig befolkning. I dylikt fall kan uppenbarligen behovet av civila ledamöter icke tillgodoses från den närmaste trakten. Det synes nödvändigt att försagda ändamål ha tillgång till ett ganska betydande antal erfarna domstolsjurister, vilka i händelse av mobilisering kunna lösgöras från sina civila befattningar och följa de militära förbanden. Det torde härvid visa sig lämpligt att, såsom ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben antytt, låta en kvalificerad jurist tjänstgöra såsom civil ledamot i flera fältkrigsrätter. Förberedande åtgärder för en dylik planläggning av den militära domstolsberedskapen ha vidtagits. Det torde icke vara påkallat att här i detalj angiva riktlinjerna för detta planläggningsarbete. Under den tid av två år, varunder fältkrigsrätterna verkat, ha de civila ledamöterna blivit allt mera insatta i sina uppgifter. Fältkrigsrätternas antal har
