22 Första lagutskottets utlåtande Nr 61 och om fångarbetets organisation samt indirekt också för frågan om fångvårdspersonalens rekrytering och utbildning. Utskottet har därför funnit dessa frågor böra upptagas till behandling samtidigt med vissa spörsmål om straffsystemets reformering. Vid övervägande av frågan, om jämkningar nu böra vidtagas beträffande gränserna mellan enrumsstraff och gemensaznhetsstraff, bör man noga skilja mellan arbetsgemensamhet och helgemensamhet. Den förra är av otvivelaktigt värde. Man måste ha för ögonen att det viktigaste vid fångbehandlingen är att den intagne beredes arbete, som är ett verkligt arbete och i möjligaste mån ger honom utbildning för framtiden. Uppenbart är att möjligheterna för en rationell sysselsättning av de intagna äro avsevärt större, om de kunna placeras å verkstäder eller i jordbruk. Mot de farhågor, som anförts för att en tidigare uttagning till arbetsgemensamhet skulle kunna medföra skadliga verkningar ur allmänpreventiv synpunkt, kan invändas, att det alltid måste förbli själva frihetsberövandet som framstår som det centrala vid ett frihetsstraff. De befarade skadliga verkningarna av att fångar med kortare strafftider icke hållas avskilda från medintagna under hela strafftiden få ej överdrivas. En så fullständig isolering att en fånge ej senare kan bli igenkänd av medintagna eller under anstaltsvistelsen röna påverkan av dem torde ej heller kunna genomföras vid fängelserna. Det lär exempelvis ej kunna undvikas att korttidsfångar efter någon tid få åtnjuta gemensamma promenader och i viss utsträckning få uttagas till handräcknings- och andra arbeten, där de komma i beröring med medfångar. Så långt det med gällande bestämmelser varit möjligt torde också lättnader i isoleringen ha ägt rum. Om sålunda enligt vad ovan anförts vissa skäl tala för att fånge vid tidigare tidpunkt än för närvarande bör kunna uttagas till arbetsgemensamhet, när så finnes lämpligt, måste man emellertid göra den reservationen, att placeringen i arbetsgemensamhet ej får ske i den formen, att han i realiteten kommer att vistas i gemensamhet även under fritid. Åtminstone vid landets största fängelse torde utrymmesskäl ha medfört att de flesta fångar, som för närvarande erhålla arbetsgemensamhet, även få vara tillsammans under fritiden: efter förflyttning till "korridor" med s. k. nattceller äro de i regel hänvisade till samvaro utom cellen under största delen av fritiden. I jämförelse med arbetsgemensamheten torde den s. k. helgemensamheten sådan den enligt gällande lag nu praktiseras vara förbunden med vissa olägenheter. Att gemensamt förrätta ett hårt och nyttigt arbete är en helt annan sak än att under fritid umgås med medfångar utan att någon sund fritidssysselsättning organiseras. Det kan därför övervägas att, som redan Hagströmer föreslagit, låta helgemensamheten förlora sin obligatoriska karaktär och i sin obeskurna form i regel endast tillerkännas de pålitligare elementen. De övriga torde då böra beredas tillfälle till samvaro under
