Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 37 fångar, därför att deras strafftid är för kort. Om man vidare betänker, att bland dessa 2.700 korttidsfångar - både straffångar och fängelsefångar, ty för båda gälla samma regler - befinner sig största delen av dem, som äro i fängelse första gången, har den nuvarande ordningen den innebörden, att nybörjare eller relativa nybörjare i brott under fängelsetiden skyddas mot gemenskapens faror. Är det icke ett minimikrav inom kriminalpolitiken att sörja för, att den omhändertagne genom anstaltsvistelsen åtminstone icke blir sämre än han var förut? Och icke bara inom kriminalpolitiken utan över huvud inom allt arbete, som tar sikte på människors förbättring. En av alkoholistvårdens föregångsmän i vårt land, professor Alfred Petrén, har nyligen varit inne på liknande tankegångar. I en tidningsartikel (Svenska Morgonbladet 17/3 1942) förordar han i vissa fall vård å sjukhus i stället för å alkoholisthem med följande motivering: "l många fall kan till och med vistelsen på ett dylikt hem och sammanträffandet med kroniska alkoholister verka förledande på denlsom är mer eller mindre hotad från sjukdomenv. Sådant är läget på detta vårdområde, ehuru alkoholistvårdens ledning söker så långt möjligt är differentiera sina interner på olika anstalter med hänsyn till deras sinnesart och föregående asociala belastning. Ditferentiering. - Även inom fångvården tillämpas differentiering, i vissa fall är den driven rätt långt. Till ungdomsfängelse dömda fördelas sålunda efter karaktär och utvecklingsgrad på olika anstalter, männen på fem och kvinnorna på tre (öppna eller slutna). Till förvaring och internering dömda män vårdas ä fyra olika typer av anstalter eller avdelningar, från stränga säkerhetsavdelningar till helöppna paviljonger. Inom den egentliga straffverkställigheten, alltså beträffande straffångar och fängelsefångar, utskiljas unga förbrytare för sig - till straffängelset i Gävle - och särskilt samhällsfarliga för sig, medan pålitliga och tydligt förbättringsbara, även unga fångar, uttagas till jordbruksfängelset i Mariestad och de helöppna fångkolonierna å Rödjan och Singeshult. Erfarenheterna av dylika grupperingar äro synnerligen goda, men man må vakta sig för att tro, att denna differentiering kan drivas hur långt som helst. I För genomförandet av differentiering kräves tillräckligt lång strafftid. Innan avgörande kan träffas, till vilken grupp den dömde skall hänföras, måste ledningen på intagningsanstalten ha lärt känna honom, och detta sker genom observation och genom att taga del av protokoll och andra handlingar, vilka merendels bli tillgängliga först en tid efter intagandet. Att försända fången till annan anstalt tar sin tid, och på den nya anstalten bör vistelsetiden ej vara alltför kort, om ledningen där skall hinna lära känna fången, sätta honom i arbete och ordna för hans utkomst efter frigivningen. Det torde inte behöva närmare utvecklas, att ett utskiftande av de 2.455 fångar, som ha en strafftid på en eller två månader, till olika anstalter över hela landet skulle medföra mycket stora utgifter och ur behandlingssynpunkt vara meningslöst. För de 836, vilkas strafftid uppgår till tre, fyra eller fem månader, ställer sig saken praktiskt lättare, men även i dessa fall medföra transporterna stora obehag. Styrelsen vill erinra om att man hittills sökt så vitt möjligt låta korttidsfångar avtjäna straffet i hemorten. Med en differentieringav nu antydd art skulle detta endast i undantagsfall bli möjligt, och den dömde skulle i regel bliva urståndsatt att mottaga besök av sina anhöriga, ett lidande, som icke må underskattas.
