46 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. na anstalter, synes detta resonemang förhastat och ogenomtänkt. Just det klientel, som av motionärerna åsyftats såsom lämpligt att sålla bort från de helslutna anstalterna, har redan en farlig benägenhet att förringa sina brott. De ha just "småförfalskat" eller begått smärre inbrott utan att använda sig av "våld eller sprängämnem. Man känner nära nog igen deras egna ord om sig själva, när de i motionen betecknas som "i vedertagen mening knappast farliga småförbrytare". En utbrytning av detta klientel skulle framstå som ett premierande av denna kategori av brottslingar framför andra, något som självfallet skulle få betänkliga konsekvenser ur såväl individual- som generalpreventiv synpunkt. Dessutom torde begreppet "samhällsfarlighet" böra avse mera än endast våldsverkan. Lagen talar icke om "samhällsfarlighet" men har flera stadganden- om sådan person, som anses,"vådlig för annans säkerhet till person eller egendom". Men under den karakteristiken faller just det klientel, som motionärerna vill bryta ut ur den slutna anstaltsvården. Själva frågan om en uppdelning av klientelet är ju för övrigt alls ej av dagens datum. Utan varje tvivel skulle en sortering vara önskvärd och kunna medföra avsevärda positiva resultat. Vilka principer som torde vara vägledande vid en sådan uppdelning, är icke lätt att utan grundligare prövning ange. Man får nämligen minnas, att den i lagens mening större brottslingen ingalunda alltid behöver vara den sämre människan. Dråparen och mordbrännaren kunna var bättre, värdefullare och med hänsyn till deras framtida liv ofarligare människor än ockraren, utpressaren och förskingraren, åt vilka utmätas betydligt lägre straff. För att en uppdelning av fångklientelet skulle bli effektiv och ändamålsenlig skulle också fordras omfattande speciella anordningar, t. ex. iordningställande av upptagningsanstalter enligt det system som redan tillämpas beträffande ungdomsfängelse ådömda. Från en sådan anstalt skulle sedan de intagna efter någon tids prövning kunna fördelas på slutna anstalter eller hänskjutas till en mera öppen anstaltsvård. Det torde emellertid utan vidare vara klart att en dylik uppdelning av olika skäl är så gott som omöjlig att genomföra, enär majoriteten av fångarna ha mycket korta strafftider. Den skulle göra det nödvändigt att försända fångarna långt från deras hemorter, en dyrbar anordning och "därtill så tidsödande, att när observationen vore avslutad, straffet för det stora flertalet skulle vara till ända eller lida mot sitt slut. Beträffande fångarbetet .säges detta i sin nuvarande organisation icke vara uppbyggt på principen att fången skall "göra rätt för sig". På fångarbetets område har under de senaste decennierna ett intensivt arbete nedlagts i Sverige. Vid alla större anstalter finnas moderna verkstäder för olika yrkesgrenar, där fångarna få arbeta under utbildade yrkesmäns ledning. Alla fångar kunna naturligtvis inte beredas tillfälle att arbeta i sina gamla yrken, men i görligaste mån sträva fångvårdsmyndigheterna att följa verkställighetslagens direktiv, sådana de föreligga i den i motionen citerade andra paragrafen. Innan motionärerna utformade sin kritik borde de enligt Sällskapets mening från Fångvårdsstyrelsens arbetskontor ha skaffat sig upplysningar om hur fångarbetet är ordnat. Av fångvårdens arbetsdrift mottagas huvudsakligen beställningar för statens räkning. Å verkstäderna tillverkas t. ex. skodon, kläder, madrasser, möbler m. m. för krigsmakten samt för sjukhus och andra statliga inrättningar. Fångarna kunna därigenom känna sig delaktiga i de ansträngningar som göras till rikets bästa. Motionärerna borde även närmare ha studerat det sätt på vilket fångarna få disponera sina arbetspremiemedel, möjligheten för dem att hemsända viss del av sina intjänta
