54 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. temet - liksom det rättsliga straffsystemet överhuvud - har blivit i väsentliga delar föråldrat, om man ser på det ur moderna sociala och kriminalpolitiska synpunkter. Det har ofta förefallit, som om straffverkställigheten alltför mycket skulle ha inriktats på att blott tukta och kuva den brottslige men i otillräcklig grad ha blivit fostrande och uppbyggande. Fångvårdens klientel har förvisso också mången gång snarare fostrats till hat och bitterhet mot samhället än till samhällsduglighet. Brottslingar äro icke alltid och icke genomgående dåliga människor, och ingen far väl av att betraktas som ett samhällets avskum. Sådana detaljer inom fångvården som exempelvis, att straffånge i regel förmenas att ha en klocka, torde näppeligen kunna tjäna något förnuftigt ändamål. Visserligen skall den dömde enligt gällande rättsordning berövas friheten under den tid, straffet omfattar, men strafflagen kräver icke, att han under strafftiden skall berövas andra mänskliga rättigheter, så att hans självrespekt och känsla av människovärde undergrävas. Om så sker, kan han svårligen förbättras genom straffet. Den som begått brott bör genom rättsreaktionen visserligen få klarhet om att hans handlingssätt är oförenligt med samhällets intresse, men därjämte och framför allt bör han under sin strafftid bibringas en helt ny, positiv inställning till samhället och dess värdenormer. Bli kitsligt disciplinpedanteri och bestraffningsanda i stort och smått förhärskande inom straffanstalten, frodas också kverulans och rättshaveri såväl hos fången som hos hans vaktare, till hinder för den åsyftade korrektionen och fångens återinpassning i samhället. De remitterade motionerna, som ha tagit sikte närmast på vissa förhållanden inom ramen för straffverkställigheten, äro radikala och genomgripande till sin innebörd och med hänsyn till sina förutsättningar och konsekvenser i skilda hänseenden. De förutsätta sålunda en förändring från grunden av det rådande betraktelsesättet i dessa ting. Jämväl torde bland annat påkallas ändringar av vissa föreskrifter i gällande verkställighetslag, ehuru detta icke har angivits. Det är väl befogat, att, som i motionerna har skett, uppmärksamheten och kritiken riktas på cellstraffets tillämpning inom fångvården. Cellsystemet må vara användbart i viss utsträckning, i vart fall när det är fråga om .kortvariga frihetsstraffj Att i likhet med motionärerna förutsätta, att ingen fånge skulle kunna vara fullt normal efter mera än en månads cellvistelse, torde innebära en överdrift. Men en långvarig inspärrning i cell blir utan tvivel i regel av ondo. I fråga om straffarbetsfångar och till en längre tids fängelse dömda torde - för så vitt straffets uppgift skall anses vara fångens förbättring och återupprättelse - cellstraffets regelmässiga och generella tillämpning enligt nu gällande ordning få anses vara meningslös och gagnlös. Det bestående systemet torde på denna punkt i många fall ha karaktären av en svår själslig och kroppslig skadegörelse. Vid en jämförelse med andra grenar av. omvårdnad om socialt belastade personer - t. ex. skyddshemsverksamheten - faller metodens irrationalitet starkt i ögonen. Den levande anpassning efter de individuella möjligheterna och anlagen, som synes vara en självklar strävan vid en målmedveten uppfostran till samhällsduglighet, försvåras eller förhindras vid tillämpning av det schematiska och hårda cellsystemet i våra straffanstalter. I detta sammanhang framstår också kravet på en lämplig differentiering av klientelet i samband med straffverkställigheten såsom icke mindre väl befogat. En. förberedande differentiering av detta klientel sker redan vid domstolarna, genom den villkorliga domen, genom åd.ömandet av ung
