Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 57 sett fall av försök till fickstöld i en folkhop, påstås att sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter, Enligt hovrättens tolkning skulle ansvar därför ej inträda för försöket. Om den ifrågavarande personen brukade bära penningar eller andra värdeföremål i fickan men på grund av någon tillfällig omständighet icke gjorde det, när tillgreppsförsöket ägde rum, kunde däremot sägas att försöket gått om intet på grund av tillfälliga omständigheter. De nämnda fallen borde emellertid enligt hovrättens mening behandlas lika, nämligen såsom straffbart försök. Hovrätten hemställde därför att lagtexten måtte omarbetas, En ledamot av hovrätten över Skåne och Blekinge samt landsfogden i Kristianstads län ha framställt liknande erinringar och ifrågasatt, huruvida icke kravet på fara borde borttagas. Överståthállarämbetet har anfört, att såväl farobegreppet som uttrycket tillfälliga omständigheter kunde bliva *föremål för en mångfald olika tolkningar. Hovrätten för Övre Norrland åter har yttrat, att den föreslagna lagtexten ledde till lämpliga praktiska resultat. Ifrägaom tillbakaträdande från försök hadesakkunniga föreslagit ett allmänt stadgande om straffrihetistället för de särskilda stadganden därom som nu finnas i det stora flertalet men icke alla av de i strafflagen förekommande försöksbestämmelserna. Enligt det föreslagna stadgandet skall försöksstraff icke ådömas den som av fri vilja, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats. Göta hovrätt har häremot invänt, att straffrihet ej borde medgivas i alla fall då ett tillbakaträdande kunde anses ske av fri vilja. Då en gärningsman trädde tillbaka från ett försök, ehuru något absolut hinder för brottets fullbordan icke förelegat, kunde tillbakaträdandet sägas ske av fri vilja, men det vore varken avsett eller lämpligt att i alla sådana fall medgiva straffrihet. Särskilt olämplig vore en sådan regel vid brott med s. k. sammansatt brottsrekvisit, såsom våldtäkt eller rån. Om någon utövat allt det våld som erfordrades för ett rån men därefter avstode från brottets fullbordan av den anledningen att han misstagit sig i fråga om värdet av föremålet, skulle han enligt gällande lag, som saknade bestämmelse om straffrihet vid tillbakaträdande från rånförsök, bliva dömd för försöket. Enligt förslaget åter skulle han, om han kunde anses ha av fri vilja avstått från brottets fullbordande, väl kunna enligt tillämpligt lagrum dömas för det våld som han förövat men ej för försök till det åsyftade brottet. Detta resultat vore olämpligt, och hovrätten hemställde, att lagtexten måtte omarbetas, varvid den lämpligen borde givas ett fylligare innehåll. Hovrätten för Övre Norrland har, utan att framställa något förslag, funnit det tvivelaktigt, om straffriheten borde knytas till sådant tillbakaträdande som skedde av fri vilja. Sistnamnda uttryck kunde nämligen möjligen,-:-mot vad som vore önskvärt, omfatta även tillbakaträdande på grund av att brottet upptäckts. En ledamot av hovrätten över Skåne och Blekinge har yppat liknande betänkligheter, och landsfogden i Gotlands län har ifrågasatt, huruvida icke straffrihet borde uttryckligen förklaras utesluten då tillbakaträdandet föranletts av vetskap Om att den brottsliga gärningen blivit upptäckt.
