53 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. De sakkunniga ha vidare föreslagit, att försök till anstiftan av brott straftbelägges. Hovrätten över Skåne och Blekinge har häremot invänt: - Av motiven framgår att de sakkunniga avsett att under detta stadgande mbegripa såväl det fall, då någon försökt men icke lyckats att hos annan framkalla beslut att begå ett brott, vartill försök är belagt med straff, som det fall, då den tilltänkte gärningsmannen blivit förledd att fatta beslut om förövande av dylikt brott, oavsett huruvida beslutet omsatts i handling eller icke. Därest enbart individualpreventiva synpunkter anläggas, torde väl icke ens i förstnämnda fall något vara att erinra mot straff för försök till anstiftan. Det lärer emellertid icke vara möjligt för lagstiftaren att helt bortse från den i samhället alljämt kvarlevande uppfattningen av straffet såsom innebärande en reaktion mot en rättskränkning. I förslaget har även hänsyn tagits till denna uppfattning vid t. ex. gränsdragningen mellan förberedelse och försök samt tjänliga och otjänliga försök. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke ett konsekvent hänsynstagande hårtill bör medföra att försök till anstiftan lämnas straffritt åtminstone i sådana fall, då den tilltänkte gärningsmannen icke kunnat förledas till beslut om brottets begående eller beslutet därom icke omsatts i handling. Men även i de fall, då den tilltänkte gärningsmannen vidtagit förberedelser till brottet utan att likväl hans handlande fortskridit så långt att försökspunkten uppnåtts, får det anses tveksamt huruvida straff för försök till anstiftan bör inträda. Det kan onekligen förefalla egendomligt att i sistnämnda fall den som gjort försök till anstiftan drabbas av straff under det att den tilltänkte gärningsmannen lämnas straffri. - l detta sammanhang må framhållas att ur nu berörda synpunkt hinder icke möter att behandla försök till anstiftan såsom självständigt brott på sätt i viss utsträckning redan skett i 10 kap. 14 § strafflagen. Vidare är det uppenbart att det ofta måste vara förenat med betydande svårigheter att förebringa utredning om vad som verkligen förekommit mellan den som gjort försök till anstiftan och den tilltänkte gärningsmannen Det torde även ofta bliva vanskligt att avgöra hur långt den förres handlande skall hava fortskridit för att försökspunkten skall anses uppnådd. Såsom i motiven framhålles kan slutligen den tilltänkte gärningsmannens viljebeskaffenhet vara sådan att alla påtryckningar och lockelser, varmed man söker förmå honom att begå ett brott, från början äro utsiktslösa. I dylikt fall är han att anse såsom "ett otjänligt medel" -och den som gjort försök till anstiftan blir i följd härav fri från straff. Aven om man utgår från att förslagets ståndpunkt är den, att vissa grupper av samhällsmedlemmar såsom yrkesförbrytare och förut straffade personer utan vidare skola anses såsom "tjänliga medel", är det uppenbart att många gränsfall kunna uppkomma, där det icke är tilltalande att domstolen skall ingå i prövning av den tilltänkte gärningsmannens viljebeskaffenhet. På grund av vad sålunda anförts har hovrätten ifrågasatt, huruvida icke frågan om en generell kriminalisering av försök till anstiftan borde tills vidare anstå i avvaktan på att stçafflagens delaktighetsregler bleve föremål för revision. Det mest kännbara behovet av straff för försök till anstiftan avsåge anstiftan till mened, och behovet av en straffbestämmelse för detta fall bleve tillgodosett genom den föreslagna nya 6 § i 13 kap., mot vilken hovrätten icke hade något att erinra. Om bestämmelsen angående straff för försök till anstiftan bibehölles, borde den i allt fall i visst avseende förtyd
