Departe- menta- chefen. 60 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. " skäl föreligga för den sänkning av straffminimum för försök till brott enligt 19 kap. 1, 2 och 7 §§, vilken blir en följd av att de allmänna försöksbestämmelserna bliva tillämpliga beträffande dessa försöksbrott. Hovrätten över Skåne och Blekinge åter har förordat, att sådana särskilda minima måtte borttagas. Enligt hovrättens mening kunde nämligen, med hänsyn till domstolarnas benägenhet att utmäta straff som ligga nära den tillämpliga straffskalans minimum, befaras att straffet för försök, där skala med sådant minimum gällde, i normala fall skulle komma att bestämmas så lågt att det endast obetydligt överstege minimum. För exempelvis mordförsök skulle sålunda straffet ofta komma att ligga endast något över ett år. Effekten av de föreslagna särskilda minima skulle därför bliva rakt motsatt den avsedda. Om ifrågavarande minima slopades, bleve domstolarna hänvisade till en straffskala, vars minimum utgjordes av det i 3 kap. 13 § stadgade allmänna minimum av en månads fängelse. Som detta uppenbarligen icke kunde vara vägledande vid straffmätningen i normala fall, skulle straffet i sådana fall i stället komma att bestämmas med ledning av straffskalan för det fullbordade brottet. I samband med de föreslagna reglerna om ansvar för försök till anstiftan och om straffrihet vid tillbakaträdande från försök ha de sakkunniga föreslagit vissa ändringar i 1 §. Detta lagrum innehåller bestämmelser om ansvar för anstiftan till brott. Sådant ansvar inträder, dels om brottet kommit till fullbordan, dels om det stannat vid försök och brottet är ett av de fåtaliga brott som enligt gällande lag äro straffbelagda redan på försöksstadiet. Om anstiftaren så tidigt, att brottet kunnat avvärjas, gjort vad hos honom stått för att förmå gärningsmannen att avstå från verkställigheten men brottet ändock blir fullbordat eller försökt, må straffet nedsättas. De sakkunniga ha föreslagit följande ändringar i dessa bestämmelser. Det fall, att gärningsmannens brott stannade vid försök, har hänförts under den -före- slagna allmänna bestämmelsen om ansvar för försök till anstiftan av brott i 13 §, varefter 1 § skulle komma att behandla allenast det fall att gärningsmannens brott kommit till fullbordan. Förutsättningarna för straffnedsättning vid tillbakaträdande från anstiftan ha vidare jämkats, så att de närmare ansluta sig till de i 13 § upptagna förutsättningarna för strafffrihet för tillbakaträdande från försök. Det har slutligen föreslagits, att straffet ej må nedsättas under det för försöksstraff enligt 13 § stadgade minimum. I likhet med de sakkunniga anser jag det lämpligt, att i strafflagen lämnas en allmän bestämning av de förutsättningar som i allmänhet böra vara uppfyllda för att stra f f b art fö rs ö k skall anses föreligga. Mot de sakkunnigas förslag till en dylik allmän försöksbestämmelse ha erinringar framställts huvudsakligen beträffande den kompletterande bestämning som avser att undantaga vissa s. k.o t j ä nl i g a f ö r s ö k från det straffbara området. I detta hänseende må emellertid framhållas följande. Den enligt stadgandet uppställda förutsättningen, att försöket antingen skall medföra fara för brottets fullbordan eller ock vara ofarligt allenast på grund av till
