Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 51 fälliga omständigheter, innebär ett närmare utförande av den för ett naturligt betraktelsesätt näraliggande tanken, att straff bör följa endast på sådana försök som äro värda att tagas på allvar. Att undantaga alla sådana försök som ej medföra fara skulle utan tvivel leda till straffrihet i alltför stor utsträckning. Med visst fog kan nämligen sägas, att försök mot otjänligt objekt ej innebär fara för brottets fullbordan. Ansvar bör emellertid inträda även i vissa fall av försök mot otjänliga objekt, och avgränsningen mot det straffria området torde lämpligen göras så, att ansvar inträder för försök, vilka gå om intet endast på grund av omständigheter som enligt ett normalt bedömande från gärningsmannens synpunkt äro att anse såsom tillfälliga, medan däremot sådana försök bliva straffria, vilkas misslyckande ej är att tillskriva slumpen utan en mera djupgående brist i brottsplanen. Genom en sådan gränsdragning genomföres den till grund för kravet på fara liggande tanken även beträffande försöken mot otjänliga -objekt. Den som i en folkhop sticker handen i annans ficka för att stjäla men därvid råkar rikta försöket mot en ficka som är tom torde böra dömas till ansvar för försöket. Från gärningsmannens synpunkt sett är det nämligen en tillfällighet att fickan var tom. Avgörandet bör enligt den föreslagna lagtexten bliva detsamma, om någon under andra omständigheter försöker bestjäla en person, vars vanor han icke närmare känner, och därvid sticker handen i en ficka där den angripne mot vanligt bruk icke plägar förvara sin plånbok. Även i ett sådant fall var brottsplanen i och för sig rimlig men strandade på grund av en omständighet som var oberäknelig för gärningsmannen. Även om ägaren av försiktighetsskäl avsiktligt lagt plånboken i en bättre skyddad ficka, torde resultatet bliva detsamma, ty det bör beaktas att jämväl överlagda åtgärder från dens sida, mot vilken försöket riktats, från gärningsmannens synpunkt kunna te sig såsom tillfälligheter. Ett fall som däremot blir straffritt är det, då ficktjuven har satt sig före att tillgripa visst föremål och tror att någon bär det på sig men denne alls icke har något med föremålet att skaffa. Kritiken mot den av de sakkunniga föreslagna lagtexten synes emellertid icke ha riktats mot fall sådana som det sistnämnda. Såsom de sakkunniga anfört möta stora svårigheter att avfatta en lagtext som lämnar tydlig anvisning på de för straffbarheten vid otjänliga försök avgörande synpunkterna. Det föreslagna stadgandet avser att till vägledning för rättstillämpningen angiva efter vilka huvudsakliga grunder bedömandet skall ske. För detta ändamål synes stadgandet i den utformning det erhållit vara lämpligt. Mot avfattningen av den föreslagna bestämmelsen om straffrihet vid tillbakaträdande från försök har i ett par yttranden anmärkts, att bestämmelsen skulle medgiva straffrihet i alltför vidsträckt omfattning. Med anledning härav må följande anmärkas. Straffrihet bör inträda såväl i fall dåotillbakaträdandet beror på sinnesändring hos gärningsmannen som ock i manga fall då det orsakats av att tillstötande omständigheter gjort brottet mindre lockande. Har gärningsmannen emellertid av mer eller mindre starkt nodtvang fórmåtts att avstå från att fullfölja försöket, synes straffrihet icke