52 Kungl. Maj:ts proposition nr 4, böra inträda. Den som träder tillbaka, emedan han, med rätt eller orätt, anser att han blivit upptäckt eller att det är omöjligt att genomföra brottet bör sålunda icke bliva fri från straff. Straffrihet torde icke heller böra medgivas, där motivet för tillbakaträdandet är att gärningsmannen funnit att brottet är väsentligt svårare eller väsentligt mera riskfyllt att utföra än han föreställt sig eller att det icke alls skulle giva honom åsyftad vinning. För att tillmötesgå de erinringar, enligt vilka den av de sakkunniga föreslagna lagtexten ej skulle kunna tolkas i överensstämmelse med vad nu utvecklats, har avfattningen underkastats en mindre jämkning, i det att villkoret för att tillbakaträdande skall medföra straffrihet angivits vara att det skett frivilligt. Att beträffande brott med s. k. sammansatt brottsrekvisit, exempelvis rån, tillbakaträdandet kan medföra att gärningsmannen blir straffad för misshandel men går fri från straff för rånförsök, synes icke innefatta någon vägande invändning mot förslaget. Beträffande försök till anstiftan av brott torde, såsom hovrätten över Skåne och Blekinge anfört, övervägande skäl tala för att tills vidare låta frågan om straff härför anstå. Detta spörsmål torde lämpligen kunna upptagas i samband med en revision av strafflagens delaktighetsregler. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om försök till anstiftan har därför fått utgå. Vad därefter angår straf fet för försök ha erinringar framställts mot såväl maximum som minimum i straffskalan. Det har sålunda i några yttranden ifrågasatts, att straffskalans maximum vid försök borde sättas lika högt som vid det fullbordade brottet och icke såsom föreslagits närmast därunder. Därvid har i vissa yttranden anförts, att en brottslighet, som ej kommit längre än till försök, emedan en tillfällighet omintetgjort brottsplanens förverkligande, skulle kunnasynas lika förtjänt av straff som det fullbordade brottet. Emellertid bör det vara av betydelse för frågan om en handlings straffvärdhet vilken effekt den haft. Den omständigheten att ett försök icke lyckats måste regelmässigt anses ägnad att minska straffvärdheten. Det synes därför vara riktigt, att straffet för ett försök icke skall kunna bestämmas så högt som till högsta straffet för det fullbordade brottet. Detta överensstämmer även med principen i gällande lag; med få undantag föreskriva försöksbestämmelserna däri ett lindrigare straff för försöket än för det fullbordade brottet. I fråga om straffminimum ha skilda åsikter kommit till uttryck i yttrandena. Å ena sidan har sålunda de sakkunnigas förslag, att det vid några försöksbestämmelser, avseende särskilt grova brott, skulle stadgas särskilda minima av ett eller två års straffarbete, ansetts olämpligt med hänsyn till att sådant minimum kunde verka förryckande på straffmätningen. Ä andra sidan ha önskemål framställts om införande av särskilda minima i större utsträckning än de sakkunniga föreslagit. De framställda erinringarna synas samtliga ägaett visst fog. Med tanke på att försöksbrott kunna vara av högst varierande svårhetsgrad bör ett sådant straffminimum sättas ganska lågt i förhållande till straffet för det fullbordade brottet, och
