Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Departe- menta- chefen. 94 Kungl. Maj:fs proposition nr 4. dyrk och falsk nyckel utan även sprängämne och annat hjälpmedel samt icke blott förfärdigande och anskaffande utan varje befattning med sådant hjälpmedel. Straffet, som för närvarande är böter eller fängelse i sex månader, har enligt kommittéförslaget skärpts genom att maximum bestämts till straffarbete i två år. Därjämte har kommittén föreslagit att hjälp.medel för stöld må förklaras förverkat. Den som av egen drift förstört hjälpmedlet eller eljest gjort det obrukbart skall vara fri från straff. Sveriges advokatsamfund har invänt att domstolarna ej borde generellt äga att förklara stöldverktyg förverkat oavsett vem det tillhör. Samfundet ville icke förneka att en regel om förverkande av stöldverktyg kunde vara på sin plats, men en sådan regel borde icke lämna domstolarna helt utan ledning, då de hade att avgöra dessa frågor. Svea hovrätt har framhållit att förverkandebestämmelsen uppenbarligen borde vara tillämplig även då brottet fortskridit till försök eller fullbordat brott -och att förverkandepåföljden därför ej borde i lagtexten anknytas till bestämmelsen om ansvar för förberedelse till stöld. Befattning med stöldverktyg och andra hjälpmedel för tjuvnadsbrott synes böra straffbeläggas i den omfattning kommittén föreslagit. Vid den fortsatta strafflagsrevisionen torde en allmän reglering av frågan om förverkande av brottsverktyg komma att ske. I avvaktan härpå synes den nu föreslagna, praktiskt betydelsefulla bestämmelsen beträffande hjälpmedel för stöld kunna godtagas. En omgruppering och jämkning av bestämmelserna har vidtagits för att utmärka att förverkandebestämmelsen är tillämplig oavsett huru långt det brottsliga förfarandet har fortskridit. - 10 §. Straffrättskommittén har föreslagit att genom bestämmelser i denna paragraf införes en begränsning av allmän åklagares åtalsbefogenhet beträffande samtliga i detta kapitel behandlade brott utom grov stöld och rån. Begränsningen avser det fall, att brottet förövats mot någon av de i paragrafen angivna närmare anhöriga till gärningsmannen eller annan till brottet medverkande, och består däri att allmän åklagare ej må väcka åtal för brottet annat än om målsäganden angivit brottet till åtal eller ock landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. Länsstyrelsen och landsfogden i Älvsborgs län samt landsfogdarna i Hallands och Skaraborgs län ha ifrågasatt om icke samma åtalsbegränsning borde gälla även beträffande grov stöld och rån. Det skulle eljest kunna inträffa att en distriktsåklagare under felaktigt antagande att visst mot en anhörig förövat brott vore grov stöld eller rån anställde åtal för brottet utan angivelse av målsägande eller tillstånd av överåklagaren, ehuru sådant åtal enligt den föreslagna regeln icke finge väckas och åtalet därför icke kunde bifallas. Överståthdllarämbetet har funnit bestämmelsernas avfattning mindre tydlig; det däri nyttjade uttrycket medverkande vore icke klart. Länssty