Kungl. Maj:ts proposition nr /4. 95 relserna i Östergötlands och Kronobergs län åter ha uttryckligen förordat bestämmelserna. I likhet med kommittén anser jag att skälig hänsyn till målsäganden bör föranleda att allmän åklagares åtalsbefogenhet vid vissa brott begränsas, där gärningen är förövad mot någon nära anhörig. Att låta begränsningen omfatta även de grövsta brotten skulle emellertid vara att fästa allt för stor vikt vid målsägandens intressen. Med hänsyn härtill torde kommitténs förslag att begränsa åtalsrätten vid alla brott mot 20 kap. utom grov stöld och rån vara väl avvägt. De olägenheter som kunna uppstå av att sistnämnda brott undantagas synas icke böra föranleda att åtalsregeln utsträckes till dem. Visserligen kan det inträffa att ett åtal, som anställts av en distriktsåklagare utan medverkan av målsägande eller överåklagare, måste på grund av åtalsbegränsningen avvisas, ehuru domstolen finner att den tilltalade begått den ifrågakomna gärningen, såsom då åtalet anställts för grov stöld men domstolen finner att gärningen bör bedömas såsom enkel stöld. Sådana fall torde dock bliva sällsynta. Innan åtal anställes t. ex. för grov stöld från en nära anförvant, kommer nämligen åklagaren säkerligen, såvida det ej är uppenbart att stölden är grov, att inhämta medgivande därtill av målsäganden eller överåklagaren. Har han uraktlåtit detta, äger han möjlighet därtill under målets gång. Huru än åtalsreglerna utformas, måste det för övrigt kunna inträffa att det understundom väckes åtal, som enligt vad det sedermera visar sig icke borde ha kommit till stånd. Mot bestämmelsernas närmare avfattning synas icke några befogade invändningar kunna framställas, en mindre jämkning däri har dock vidtagits. Att uttrycket medverkande omfattar såväl gärningsmän som delaktiga torde vara otvivelaktigt. Beträffande det sätt på vilket kretsen av anhöriga angivits och vissa däremot framställda erinringar må hänvisas till vad som anförts vid 3 §. 21 KAP. Om bedrägeri och dylik oredlighet; så ock om utpressning och ocker. Bedrägeribrottet har uppdelats i tre grader, vilka var för sig behandlas i 1-3 §§, motsvarande de båda första paragraferna i gällande lags 22 kap. Därefter följer i 4 § utpressning, som nu är behandlat i 21 kap. 10 §. I 5 § behandlas ocker, som enligt gällande rätt är straffbelagt i lagen den 14 juni 1901 angående ocker. I 6 § upptages såsom ett i viss mån nytt brott häleri, vilket i gällande lag har sin motsvarighet i bestämmelserna i 3 kap. 9 och 10 §§ om s. k. reell faution samt i 20 kap. 12 § och 21 kap. 9 §. Gärningar, som skilja sig från bedrägeri därigenom att de ej innebära vinning för gärningsmannen utan allenast medföra skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, ävensom vissa liknande fall, i vilka ej heller skada kan påvisas, behandlas i 7 § under beteckningen oredligt förfarande. I 8 § straffbelägges försök till vissa i det föregående behandlade brott och i 9 § under beteckningen svindleri vissa slag av förberedelse till bedrägeri. En ny brottsDeparte menta- chefen.
