96 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. typ, kallad ockerpantning, behandlas i 10 §. I 11 § slutligen givas vissa âtalsbestämmelser. 1 §. Enligt den nuvarande allmänna bestämmelsen om bedrägeri i 22 kap. 1 § består nämnda brott i att någon genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke eller genom annat svikligt förfarande bedrager sig till gods eller penningar eller tillskyndar annan förlust därav. Straffet är fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till fyra år; äro de synnerligen mildrande, må straffet bestämmas till böter. Enligt förslaget föreligger bedrägeri då någon medelst vilseledande bestämmer annan till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon, i vars ställe denne är. Straffet för den medelsvåra grad av bedrägeri, som behandlas i förevarande paragraf, är straffarbete i högst två år eller fängelse. Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat önskemål om sådan jämkning av lagtexten, att av densamma tydligt skulle framgå att bedrägeri kunde förövas även genom en underlåtenhetshandling. Jämväl landsfogden i Örebro län har uttryckt önskan att lagtexten måtte förtydligas i detta hänseende; det kunde eljest befaras att rättstillämpningen genom ordet vilseledande kunde föranledas att draga gränsen kring det straffbara området alltför snävt. Svenska bankföreningen har hemställt om överarbetning av brottsbeskrivningen bland annat med anledning av att kommittén, såsom framginge av dess motiv, ansett att vissa fall, i vilka en villfarelse utnyttjades, borde bedömas som bedrägeri, ehuru detta ej direkt angåves i lagtexten. Sveriges advokatsamfund har funnit det vara tvivelaktigt, huruvida den föreslagna brottsbeskrivningen överensstämde med gällande rätt, men har tillagt, att om förslaget innebure en utvidgning av det straffbara området, denna i allt fall enligt samfundets erfarenhet vore välgrundad. Hovrätten för Övre Norrland har anmärkt, att bedrägerihandlingen icke borde betecknas såsom ett bestämmande eftersom det för att fullbordat bedrägeri skulle föreligga icke vore tillräckligt att den vilseledde beslutat sig för den ifrågavarande åtgärden, utan det därutöver måste krävas att han verkställt denna. Hovrätten ansåge att bedrägerihandlingen bättre kunde beskrivas med ordet förmår. Enligt Stockholms rådhusrätt vore det ej överensstämmande med gängse språkbruk att i detta sammanhang tala om ett bestämmande. Svenska bankföreningen har ansett, att om bestämmandet såsom enligt gällande lag angåves skola ske genom svikligt förfarande, därav på ett för allmänheten tydligare sätt än genom det föreslagna uttrycket "medelst vilseledande" skulle framgå att bedrägerihandlingen skulle företagas mot bättre vetande eller med andra ord att gärningsmannen skulle göra sig skyldig till svek. Sveriges advokatsamfund, som icke haft något att erinra mot den föreslagna avfattningen, har ansett, att en ofrånkomlig följd av denna borde vara att 30 § avtalslagen, vilken tolkats alltför snävt, underkastades omarbetning.
