Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 97 Beträffande grunderna för utformningen av bedrägeribrottet i förslaget kan i huvudsak hänvisas till den föregående framställningen. Uppenbarligen är det önskvärt att brottsbeskrivningen göres klarare än för närvarande. Därmed är icke sagt att det vore lämpligt att söka i lagtexten lösa varje fråga som varit eller kan tänkas bliva föremål för tvekan. Vad angår det i yttrandena berörda spörsmålet i vad mån bedrägeri kan ske genom underlåtenhet från den brottsliges sida, är det, såsom kommittén framhållit, en oskriven regel av allmän räckvidd, att brottsbeskrivningar, avfattade med tanke på positivt handlande, även äro tillämpliga på likvärdiga underlåtenhetshandlingar. Att ingå på frågan genom uttrycklig bestämmelse synes icke vara mera påkallat vid bedrägeri än vid andra brott. Ej heller torde i lagtexten behöva angivas att bedrägeri under vissa speciella betingelser kan anses föreligga då någon utnyttjat en villfarelse som den bedragne redan förut hyst. I och för sig kunde det ligga nära till hands att ansluta den straffrättsliga beskrivningen på bedrägeri till den beskrivning som i 30 § avtalslagen lämnas på svek såsom ogiltighetsgrund vid rättshandlingar. Att efter mönster av nämnda lagrum beskriva bedrägerihandlingen såsom ett framkallande genom svikligt förledande synes emellertid icke lämpligt på grund -av den oklarhet som kommit att vidlåda ordet svikligt, vilket ibland ansetts innefatta ett krav på avsikt, d. v. s. direkt och ej blott ett eventuellt uppsåt. Ett sådant krav bör emellertid icke lämpligen uppställas i fråga om bedrägeribrottet. Detta ställningstagande bör givetvis återverka på tolkningen av 30 § avtalslagen, och olikheten mellan. Iagrummen torde därför icke bliva av praktisk betydelse. Den föreslagna formuleringen, enligt vilken bedrägeri består i att någon "bestämmer" annan till handling eller underlåtenhet, synes, såsom framhållits i några yttranden, av olika skäl mindre tillfredsställande. Med vanligt språkbruk torde det bättre överensstämma att här använda ordet "förmår", som förordats i ett yttrande. 2 §. Straffrättskommittén har föreslagit, att i denna paragraf upptages en lindrigare straffbestämmelse för sådana fall av bedrägeri som med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet äro att anse som ringa. Sådant brott benämnes enligt kommittéförslaget bedrägligt förfarande. Straffet är böter eller fängelse. I ett andra stycke av paragrafen har kommittén upptagit bestämmelser om ansvar i vissa fall som icke alltid rymmas under begreppet bedrägeri sådant detta bestämts i 1 §. Ansvar har sålunda i första punkten stadgats för den som utan att göra rätt för sig begagnat sig av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning. I andra punkten har upptagits en ansvarsbestämmelse för det fall att någon, som har atot betjäna allmänheten efter viss taxa, tager betalning utöver taxan utan att pavlsa avvikelsen. Dessa gärningar torde för närvarande anses utgöra bedrägeri om de innefatta ett vilseledande, men eljest vara straffria. Enligt Bihang till riksdagens protokoll 1942. I saml. Nr 4. I Departe ments- chefen.
