Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 99 till att omfatta hot över huvud att om någon lämna menligt meddelande. En begränsning av det straffbara området göres i gällande lag genom att .för straffbarhet fordras att gärningsmannen handlar sig eller annan till orattmätig vinning. Detta krav har av kommittén borttagits, men i stället fordras att tvånget skall vara otillbörligt. Straffet är enligt gällande lag fängelse eller straffarbete i högst fyra år med möjlighet att vid synnerligen försvårande omständigheter höja tiden för straffarbetet till sex år och att vid synnerligen mildrande omständigheter döma till böter. Enligt kommittéförslaget är straffet straffarbete i högst sex år eller fängelse. Kriminalpolisintendenten i Stockholm har ifrågasatt huruvida icke bestämmelserna om utpressning på grund av brottets släktskap med rån borde överföras till 20 kap. Kriminalpolisintendenten har vidare, liksom även landsfogden i Örebro län, funnit tvivelaktigt huruvida brottsbeskrivningens krav på tvångets otillbörlighet kunde tjäna som tillräcklig vägledning för rättstillämpningen. Jämväl svenska bankföreningen har anmärkt att frågan om en åtgärds otillbörlighet ofta kunde vara så tveksam och beroende av det subjektiva omdömet att brottsbeskrivningen genom denna frågas upptagande erhållit ett väl starkt inslag av ovisshet. Med anledning av ett uttalande i kommitténs motiv att, även om tvånget måste anses otillbörligt, ansvar likväl icke inträder om det är en laglig fordran som gärningsmannen indriver, har föreningen framhållit att även i dylika fall tvångets otillbörlighet kunde vara sådant att kriminellt ansvar borde anses påkallat. Hovrätten för Övre Norrland har hemställt om upptagande av böter i straffskalan, då under brottsbeskrivningen inginge och borde ingå fall som vore av den lindriga beskaffenhet att de förskyllde endast böter. Att utpressningsbestämmelsen erhåller sin plats i bedrägerikapitlet i stället för i rånkapitlet överensstämmer med den av kommittén genomförda principen att sammanställa förmögenhetsbrotten med hänsyn till brottslingarnas genomsnittliga psykologiska typ och sättet för brottens förövande. Utpressaren företer såsom brottslingstyp otvivelaktigt större frändskap med bedragare och ockrare än med rånare, och utpressning tillgår, såsom kommittén framhållit, i regel på ett sätt som gör det naturligt att sidoordna brottet med bedrägeri och ocker. I sak torde den föreslagna brottsbeskrivningen icke innefatta någon större avvikelse från gällande lag. En viss utvidgning har dock skett genom den nämnda ändringen i beskrivningen av den typ av tvångsmedel i utpressningssyfte, som består i hot att lämna meddelande om någon för en person menlig omständighet. Det torde kunna förutsättas att det föreslagna uttrycket "menligt meddelande" kommer att i tillämpningen givas en tämligen restriktiv tolkning och således icke uppfattas såsom avseende varje på ett eller annat sätt ofördelaktigt meddelande om den som utsättes för hotet. Utpressning är liksom bedrägeri ett vinningsbrott, och den av brottshandlingen framkallade dispositionen skall följaktligen innebära vinning och skada. Denna förutsättning har i kommittéförslaget uttryckts på samma sätt Departe- menta- chefen.
