Kungl. Maj:ts proposition* nr 4. 103 att personer vore tjuvgömmare eller eljest toge brottslig befattning med tjuvgodsutan att de handlade i utövning av yrke eller näring. Den föreslagna begränsningen skulle leda till att dessa personer bleve straffria, där de ej kunde överbevisas om uppsåtligt brott. Landsfogden i Örebro län har ansett begränsningen betänklig med hänsyn till svårigheten att bevisa ond tro vid köp av tjuvgods, särskilt då en okänd uppgåves som säljare, och rådhusrätten i Malmö har anfört att den omständigheten att tjuvgods köptes, oavsett om det skedde i utövning av yrke, i hög grad befrämjade tjuvnad samt att det säkerligen stundom kunde bliva vanskligt att avgöra om köp skett i utövning av yrke. I förhållande till gällande rätt torde förslagets bestämmelser i förevarande paragraf i huvudsak blott innebära två ändringar av det straffbara området. Den ena innefattas i stadgandet i första stycket andra punkten, särskilt i vad därigenom införes en allmän straffbestämmelse för den som bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv. Mot denna bestämmelse, som på sätt kommittén anmärkt kan erhålla tillämpning i fråga om allehanda slag av brott, synes någon erinran ej vara att göra. Den andra ändringen består däri att ansvar för oaktsam gärning av hithörande slag endast skall inträda då den sker i utövning av näring eller yrke. Såsom i några yttranden anmärkts skulle denna begränsning av det straffbara området vara ägnad att medföra vissa olägenheter, och med hänsyn till erfarenheterna av gällande lags tillämpning synes förslaget på denna punkt icke vara tillräckligt motiverat. Såsom en sammanfattande beteckning på de uppsåtliga gärningarna har kommittén föreslagit "häleri". Denna benämning, som är den i Danmark och Norge brukade och som är en form av ett tidigare även i Sverige använt ord, torde kunna godtagas. I paragrafens avfattning har, såsom i två yttranden förordats, skett den jämkningen att ordet "eljest" i första stycket andra punkten uteslutits. I övrigt har vad i yttrandena anmärkts icke ansetts böra föranleda ändring i den .föreslagna lydelsen. Av samma skäl som i fråga om grovt ocker har straffskalan för grovt häleri ändrats, så att lindrigare straff än straffarbete icke kan ädömas. 7 §. Såsom vid 1 § berörts skall enligt den nu gällande allmänna bedrägeribestämmelsen i 22 kap. 1 § ansvar för bedrägeri drabba den som genom svikligt förfarande bedrager sig till gods eller penningar eller tillskyndar annan förlust därav. Det åtminstone efter orden under paragrafen inrymda fall, att det svikliga förfarandet icke medför vinning för gärningsmannen utan endast skada för annan, har straffrättskommittén icke hänfört till bedrägeri utan upptagit i första punkten av förevarande paragraf med brottsbenämningen oredligt förfarande. Från bedrägeribrottet skiljer sig sålunda oredligt förfarande därigenom att för straffbarhet icke kräves någon förmögenhetsöverforing. I andra punkten har kommittén såsom oredligt förfarande behandlat vlssa.fall, då ej heller skada kan påvisas. Denna punkt är emellertid begränsad till vilseledande som sker i utövning av yrke eller näring och avser beskafDeparte- menta- chefen.
