Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr -4. 105 på "direkt uppsåt. Vidare har hovrätten framkastat frågan, huru bestämmelsen om straffrihet vid tillbakaträdande från försök bör bedömas vid detta brott. Bedrägeribrotten torde utgöra ett av de brottsområden där den hittillsvarande bristen på straff för försök gjort sig mest kännbart; ej sällan ha för rättskänslan stötande fall inträffat då väl planerade bedrägeribrott måst lämnas ostraffade endast till följd därav att gärningen uppdagats innan gärningsmannen hunnit taga det sista steget till brottets fullbordan. Någon tveksamhet synes därför icke böra råda inför kommitténs förslag att införa försöksstraff. beträffande bedrägeribrotten. Straffbestämmelsen i andra stycket avser förberedelse till bedrägeri. Förberedelsen straffas här såsom ett särskilt brott vilket är fullbordat i och med att person eller egendom skadas. Fullföljer gärningsmannen sitt uppsåt genom att begå bedrägeri eller försök därtill inträder straff blott för sådant brott och ej tillika för förberedelsen. Straffet för denna avser således den som, vare sig frivilligt eller av tvång, icke fullföljer sitt uppsåt. Något utrymme finnes följaktligen icke för tillämpning av bestämmelsen i 3 kap. 13 § om straffrihet vid tillbakaträdande från försök. När det i andra stycket säges att gärningsmannen skall straffas "för försök till bedrägeri" innebär denna hänvisning endast att straffskalan är densamma för förberedelsen och för sådant försök. För att tydligare utmärka denna innebörd har hänvisningen något jämkats. Jämte fullbordad förberedelse avser emellertid andra stycket även den som söker skada person eller egendom, d. v. s. försök till förberedelse. Vid detta brott medför frivilligt tillbakaträdande straffrihet på samma sätt som vid andra försöksbrott i egentlig mening. I fråga om andra styckets avfattning i övrigt synes något förtydligande icke vara erforderligt. Endast såsom exempel nämnes däri att gärningen sker "för att bedraga försäkringsgivare" och det synes därför icke med fog kunna göras gällande att gärningen skulle bliva straffri därest blott eventuellt uppsåt i dylik riktning förefinnes hos gärningsmannen. co 9" Straffrättskommittén har i denna paragraf upptagit bestämmelser om ansvar för vad kommittén kallat svindleri. En motsvarighet till dessa bestämmelser finnes i gällande rätt i 49 § lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, vari stadgas böter eller under vissa omständigheter fängelse i högst ett år för den som i syfte att inverka på allmänhetens eller ett flertal personers uppfattning om fondpappers värde eller fondmarknadens läge över huvud utsprider ryktesom han vet vara osant. En annan hithörande bestämmelse finnes i 132 § aktiebolagslagen, varest böter eller fängelse stadgas för vissa fall då stiftare, styrelseledamöter, likvidatorer eller andra lämna oriktiga uppgifter i vissa handlingar, såsom stiftelseurkund, registreringsanmälan och skriftlig handling som framlägges på bolagsstämma. Även i vissa andra lagar, såsom i lagen om ekonomiska foreningar, finnas liknande bestämmelser. Kommittén har i första