Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/285

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr /4. 123 Straffrättskommittén har föreslagit att konkurs eller offentlig ackordsför- handling ej längre skall upptagas såsom förutsättning för ansvar vid ifrågavarande brott. I stället har kommittén i allmänhet uppställt obestånd såsom förutsättning för straffbarhet. Sålunda har kommittén för de viktigaste brotten föreslagit det allmänna kravet att den brottsliga gärningen skall vara sådan att gäldenären därigenom försatt sig på obestånd eller förvärrat sitt obestånd. Genom denna bestämning har - på ett sätt liknande det som använts beträffande huvudparten av de i förslagets 20-22 kap. upptagna brotten - för gäldenärsbrotten införts kravet på att handlingen skall vara till skada, som i detta fall drabbar borgenärerna, varmed förstås de borgenärer som gäldenären hade då handlingen förövades. Enligt .förslaget är brottet fullbordat i och med att gäldenären vidtagit en åtgärd av nyss angiven beskaffenhet. Att de dåvarande borgenärerna sedermera erhållit full betalning skall således icke fritaga gäldenären från ansvar, och i överensstämmelse härmed innehåller förslaget icke någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 23 kap. 6 §. De centrala brotten behandlas i 1-3 §§ i förslaget under beteckningarna oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer. Det förra brottet avser gärningar av osedvanlig beskaffenhet, genom vilka egendom undandrages borgenärerna, och upptages i 1 och 2 §§, av vilka 2 § gäller för grova fall. Såsom vårdslöshet mot borgenärer straffbelägges i 3 § att gäldenär genom slöseri eller andra liknande förfaranden uppsåtligen eller av vårdslöshet framkallar eller förvärrar sitt obestånd eller vid exekutiv förrättning av grov vårdslöshet lämnar oriktig uppgift om tillgångar, skulder o. dyl. I 4 § straffbelägges under benämningen mannamån mot borgenärer sådant gynnande av borgenär varom för närvarande stadgas i 23 kap. 3 § punkt 4 jämte vissa andra likartade fall. Härtill ansluter sig en bestämmelse i 7 § andra stycket angående straffet för borgenär som medverkar till dylikt brott. Bokföringsbrotten behandlas i 5 §. I motsats till förhållandet beträffande övriga gäldenärsbrott uppställes här en särskild förutsättning för åtal, nämligen att gäldenären kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. I 6 § stadgas straff för försök till vissa brott mot 1 §, och slutligen innehåller 7 § första stycket ett allmänt stadgande om straffbestämmelsernas tillämplighet på den som är i gäldenärs ställe, avsett att ersätta de nuvarande föreskrifterna i 4 §. Någon bestämmelse om vem åtalsrätten tillkommer innehåller förslaget icke, varav följer att samtliga brott skola vara underkastade allmänt åtal. I några yttranden ha yppats betänkligheter mot förslaget att, utom befträffande bokföringsbrott, borttaga den för närvarande i fråga om alla brott i 23 kap. för straffbarhet uppställda förutsättningen, att gäldenären kommit 1 konkurs eller fått till stånd offentlig ackordisförhandling utan konkurs. Sveriges advokatsamfund och t. -f. Iandsfogden i Stockholms län ha sålunda befarat, att om konkurs eller ackordsförhandling ej längre förutsattes, borgenärer skulle bliva benägna att utnyttja möjligheten att göra polisanmälan för galdenärsbrott till att söka framtvinga betalning. I praktiken skulle för öv