124 Kungl. Maj:ts proposition nr /4. rigt enligt samfundet obestånd hos gäldenären nästan aldrig kunna konstateras, med mindre han bleve försatt i konkurs. Justiliekanslersämbetet, som icke från principiell synpunkt funnit något att erinra mot förslaget, har framhållit att detta kunde medföra ökat arbete för polis- och åklagarmyndigheterna och att dessa komme att ställas inför ganska grannlaga uppgifter när polisundersökning påkallades -av missnöjda borgenärer. Föreningen auktoriserade revisorer, som med hänsyn bland annat till rent affärsmoraliska synpunkter ansåge förslaget i princip icke oriktigt, har ifrågasatt den praktiska betydelsen av detsamma. Föreningen betvivlade, att åklagarmyndigheterna hade tillräckliga möjligheter att avgöra om gäldenärsbrott förelåge. En borgentär, som ägde en klar och förfallen fordran och önskade att gäldenären bleve åtalad för gäldenärsbrott, skulle sannolikt även framdeles i de flesta fall begära honom i konkurs. Det vore likväl en förtjänst hos förslaget, att det öppnade möjlighet till straffrättsligt ingripande mot en gäldenär även i sådana fall där borgenärerna, emedan han saknade tillgångar, avhölle sig från att försätta honom i konkurs. Stockholms rådhusrätt har såsom praktiska fördelar med den nuvarande ordningen framhävt, att "all gäldenärsbrottslighet nästan undantagslöst kunde avgöras i ett sammanhang, nämligen vid konkursutredningen, samt att rörelseidkare icke behövde tillhandahålla sin bokföring förrän rörelsen praktiskt taget vore slut; en utan samband med konkurs företagen polisutredning angående gäldenärsbrott torde ofta nödvändiggöra beslag på gäldenärens handelsböcker, vilket uppenbarligen kunde vålla besvär och uppehåll i rörelsen. Av olika skål kunde det emellertid måhända antagas, att antalet av de gäldenärer vilka komme att drabbas av straff, som de skulle undgått med tillämpning av den gamla principen, ej bleve särskilt stort. Rådhusrätten tillstyrkte förslaget, främst med hänsyn till att blotta tillvaron av straffbestämmelser, tillämpliga utan samband med konkurs, förmodligen skulle få en värdefull generalpreventiv verkan, särskilt i fråga om sådana gäldenärer som hittills tillåtit sig allehanda underslev mot borgenärerna i förhoppning att kunna genom ett privat ackord undgå efterräkningar. - l flera yttranden har förslaget förbehållslöst gillats. Föreningen Sveriges häradsltövdingar har sålunda framhållit, att genom detsamma skulle undvikas sådana skenkonkurser som nu stundom tillkomme på ansökan av borgenär uteslutande för att möjliggöra åtal för konkursförbrytelse, och svenska bankföreningen har funnit goda skäl tala för att en gäldenär, som grovt åsidosatt den hänsyn han borde visa sina borgenärer, kunde fällas till ansvar härför, även om någon exekutiv förrättning ej kommit till stånd. Länsstyrelsen och landsfogden i Västernorrlands län ha betecknat den föreslagna förändringen såsom nödvändig för att tillgodose lagstiftningens effektivitet. Kommitténs förslag att lägga samtliga gäldenärsbrott under allmänt åtal har föranlett erinringar i några yttranden. T. f. Ianrlsfogden i Stockholms län har beträffande de nuvarande angivelsebrotten i 23 kap. 3 § ifrågasatt, huruvida en sådan förändring vore välbetänkt. Den kunde nämligen befaras leda till att snart sagt varje konkurs komme att föranleda polisutredning.
