Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 125 T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har, utan att göra något yrkande, anfört att förändringen skulle komma att särskilt i de större städerna högst väsentligt öka åklagarnas arbetsuppgifter. Stockholms rådhusrätt har på liknande sätt framhållit, att förändringen måste få till följd en betydande arbetsökning för såväl åklagare som -domstolar, särskilt i de större städerna. Rådhusrätten har tillika anfört, att möjligheten att upptäcka gäldenärsbrott vore sämre vid de s. k. fattigkonkurserna än vid övriga konkurser, emedan i de förra icke såsom i de senare gäldenärens förmögenhetsförhållanden underkastades -en ingående granskning av konkursförvaltningen. För att även sådana konkursgäldenärer vilka saknade tillgångar måtte bliva föremål för kontroll, förordade rådhusrätten att det allmänna ställde medel till förfogande för granskning av fattigkonkurserna. Såväl rådhusrätten som föreningen Sveriges stadsdomare har ifrågasatt att låta åtal för några gäldenärsbrott bero på prövning av överåklagare. Skånes handelskammare har yttrat sig till förmån för regeln enligt nuvarande 6 §, att en gäldenär, som gjort sig skyldig till vårdslöshet mot sina borgenärer, ändock skall gå fri från straff om han förnöjer dem. Svenska bankföreningen har ansett det böra i lagtexten förtydligas, att framkallande av obestånd genom någon i kapitlet angiven handling icke ådrager ansvar, med mindre den är till men för borgenär som gäldenären hade vid tiden för handlingen. Göta hovrätt har anmärkt, att det i kapitelrubriken använda uttrycket gäldenärsbrott så till vida avveke från övriga i strafflagen brukade sammansättningar med ordet brott, som första ledet i uttrycket hänförde sig till gärningsmannen, under det att i de övriga sammansättningarna första ledet avsåge den brottsliga handlingen eller brottsobjektet. För att undvika denna avvikelse från vad eljest brukades syntes kapitlet kunna kallas "Om brott av gäldenär", liksom 25 kap. hade rubriken "Om brott av ämbetsmän". Den nuvarande lagstiftningen om brott av gäldenär lider av betydande brister. Innebörden av de olika lagrummen är i flera hänseenden oklar, och förhållandet mellan dessa brott samt bedrägeri- och förskingringsbrotten är alltjämt i viss mån osäkert. I dessa hänseenden synas de föreslagna, bestämmelserna innebära en påtaglig förbättring. I stort sett har jag ej heller något att erinra mot de särskilda stadgandena i kommittéförslaget. I yttrandena =har stor uppmärksamhet ägnats förslaget att, med undantag endast för bokföringsbrotten, borttaga den nuvarande förutsättningen för ansvar, att gäldenären kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling. Förslaget har härvid i de flesta fall mötts med gillande, och onekligen tala goda skäl för den av kommittén intagna ståndpunkten. Såsom kommittén anmärkt medföra de gällande stadgandena vissa olägenheter. En gäldenär går fri från ansvar, om borgenärerna, kanske just på grund av gäldenärens otillbörliga förfarande, anse det utsiktslöst att få någon betalning och fördenskull underlåta att försätta honom i konkurs; men borgenårerna kunna å andra sidan få åtal till stånd genom att inleda en i andra avseenden ändamålslös konkurs, en skenkonkurs. Den nuvarande förutsättDeparte ments- chefen.
