126 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. ningen för ansvar synes sålunda irrationell och bör fördenskull lämpligen upphävas. På sätt framhållits i flera yttranden torde förslagets genomförande icke föranleda någon nämnvärd ökning av antalet fall då åklagarmakten kan eller bör ingripa. Det synes ej heller föreligga skäl att antaga att ändringen skall medföra större möjligheter för en borgenär att framtvinga betalning genom hot om angivelse än genom hot om konkursansökan. Enligt kommitténs förslag skola samtliga gäldenärsbrott vara underkastade allmänt åtal. I fråga om vissa brott innebär detta en ändring i förhållande till nuvarande lag, som för åtal av vårdslöshet mot borgenärer fordrar angivelse av målsägande. Mot denna förändring synas några allvarliga betänkligheter knappast kunna resas. Det förhållandet att t. ex. bokföringsbrotten härigenom falla under allmänt åtal betyder naturligen icke - lika litet som hittills vid de konkursbrott som legat under allmänt åtal - att polis- och åklagarmyndigheter skulle behöva företaga undersökning i fråga om varje bokföringspliktig gäldenär som kommit på obestånd. De farhågor som uttalats i detta hänseende synas icke vara befogade. Tillräckliga skäl torde ej föreligga att, såsom ifrågasatts i två yttranden, låta åtal för några gäldenärsbrott bero på prövning av överåklagare. Ej heller finner jag anledning att tillmötesgå det i ett yttrande framförda önskemålet om bibehållande av den nuvarande regeln att en gäldenär, som gjort sig skyldig till vårdslöshet mot borgenärer, skall gå fri från straff därest han visar att borgenärerna blivit förnöjda. Varken i fråga om bedrägeri eller förskingring eller något annat förmögenhetsbrott finnes enligt förslaget någon motsvarande regel, och det synes icke föreligga bärande skäl att intaga en annan ståndpunkt beträffande gäldenärsbrott. I ett yttrande har påkallats ett förtydligande av lagtexten till utmärkande av att en gärning av ifrågavarande slag icke föranleder ansvar med mindre den är till men för dem som voro borgenärer vid tiden för gärningen. Denna innebörd av förslaget synes emellertid tillräckligt tydligt framgå av att gärningsmannen benämnes gäldenär. Beteckningen gäldenärsbrott synes vara lämplig såsom gemensam benämning på de ifrågavarande brotten. Den föreslagna kapitelrubriken har därför bibehållits. 1 §. Paragrafen behandlar oredlighet mot borgenärer. Enligt första stycket i kommitténs förslag föreligger sådant brott, när gäldenär genom gåva eller annan till sin följd liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrrar sitt obestånd. Andra stycket avser oriktiga uppgifter av gäldenär och vissa liknande förfaranden. Straff för oredlighet inträder enligt dessa bestämmelser dels - vid konkurs, offentlig ackordsförhandling eller utmätningsed - för gäldenär som förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift under förutsättning att ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges
