Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 129 stycket utginge. Även justitiekanslersämbetet har befarat tolkningssvårigheter på grund av att uppsåtligt framkallande av obestånd behandlas såväl i 1 § som i 3 §. Sveriges advokatsam/und har funnit bestämmelserna brista i precision och klarhet. Denna anmärkning har samfundet riktat framför allt mot den enligt dess åsikt alltför allmänt hållna bestämmelsen om ansvar för gäldenär, som fortsätter rörelse under förhrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen. Samfundet fruktade, att denna bestämmelse skulle få till följd att nationalekonomiskt och socialt önskvärda företagsrekonstruktioner försvårades eller utebleve och att det onödigtvis framkallades konkurs, som vore den ekonomiskt sett sämsta avvecklingsformen. I synnerhet vore det betänkligt, att för straffbarhet icke fordrades uppsåt att framkalla eller förvärra obestånd utan allenast vårdslöshet i detta hänseende. Det borde beaktas att, sedan väl obestånd inträtt, ej blott borgenärerna och åklagaren utan även domstolarna vore benägna att skärpa sitt omdöme och anse handlingar, mot vilkas ändamålsenlighet de före obeståndet icke skulle haft något att invända, för utslag av brottsligt lättsinne. Svenska bankföreningen har mot ett uttalande i kommitténs motiv anfört, att av den föreslagna lagtexten ej framginge att bestämmelsen avsåge blott det fall att kredit upptagits med rörelsen som bas samt att en dylik begränsning av bestämmelsens räckvidd ej heller vore sakligt motiverad. T, f. Iandsfogden i Västmanlands län har föreslagit ett ytterligare straffstadgande, avseende det fall att en gäldenär fortsätter sin rörelse och därunder upptager ny kredit, ehuru han kommit på sådant obestånd att han bör inse att han ej kan göra rätt för sig. Ehuru bestämmelserna i förevarande paragraf i viss utsträckning drabba även förfaranden genom vilka en gäldenär uppsåtligen försätter sig på obestånd eller förvärrar tidigare iråkat obestånd, synes den vedertagna brottsbeteckningen vårdslöshet mot borgenärer kunna bibehållas såsom träffande för de flesta fall som rymmas under paragrafen. I brottsbeskrivningen har emellertid, i överensstämmelse med språkbruket i den förra året antagna lydelsen av 8 kap., ordet vårdslöshet utbytts mot oaktsamhet. För att avvärja de, särskilt av advokatsamfundet uttalade farhågorna för att bestämmelserna i första stycket skulle bliva tillämpade i fall, där gäldenärens förfarande med hänsyn till omständigheterna är ursäktligt, har det ansetts lämpligt att skärpa kravet på oaktsamhet i första stycket till grov oaktsamhet. Därmed uppnås även överensstämmelse beträffande oaktsamhetens grad med bestämmelsen i andra stycket. Den gräns, som kommittén avsett att draga mellan 1 § första stycket och 3 § första stycket synes vara sakligt grundad. Det torde sålunda vara motiverat, att till 1 § hänföra allenast vissa grövre fall av uppsåtligt försättande på obestånd eller uppsåtligt förvärrande av obestånd, nämligen de fall, i vilka gäldenären åstadkommer nämnda effekt genom sådana åtgärder som att förstöra eller bortgiva sin egendom. Om en gäldenär åter såsom led i sin hushållning eller sin affärsrörelse vidtager en åtgärd vilken varken kan betecknas såsom benefik eller såsom ett förstörande, synes han icke Bihang till riksdagens protokoll 1942. I saml. Nr 4. 9 Departe ments- chefen.
