Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/292

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 4. - böra straffas för så grovt brott som 1 § avser, även om han skulle ha klart för sig att han därigenom kommer på obestånd eller förvärrar sitt obestånd. Än mera gäller detta för den händelse gäldenären blott haft eventuellt uppsåt att framkalla obestånd, d. v. s. om han blott insett möjligheten av nämnda effekt men det tillika måste antagas att han skulle vidtagit åtgärden även om han vetat att den skulle haft obeståndet till följd. Den skillnad som består mellan 1 och 3 §§ synes också genom de olika brottsbeskrivningarna ha kommit till så tydligt uttryck att tvekan endast undantagsvis kan behöva förekomma. Det av svenska bankföreningen påpekade uttalandet i kommitténs motiv innebär icke något annat än att gäldenären t. ex. utnyttjat den möjlighet att erhålla kredit som han har därför att han driver en rörelse. Att, såsom i ett yttrande ifrågasätts, införa en ytterligare straffbestämmelse för det fall, att gäldenär, oaktat han bör inse att han är på obestånd, upptager ny kredit, synes icke lämpligt; ett sådant förfarande kan under vissa omständigheter medföra ansvar för bedrägeri. I samband med att kravet på oaktsamhet skärpts ha de av kommittén föreslagna båda straffsatserna sammanslagits till en. 4 §. För mannamån mot borgenärer skall enligt första stycket i förevarande paragraf i förslaget straffas gäldenär som, då konkurs är förestående, betalar eller ställer säkerhet för borgenärs fordran och därigenom avsevärt förringar övriga borgenärers rätt. I fråga om bokföringsskyldiga inträder straffbarhet för sådan handling i något vidsträcktare omfattning, nämligen så snart han enligt god köpmanssed uppenbarligen bort inställa sina betalningar. Enligt andra stycket gäller straffbestämmelsen även gäldenär som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmån. Straffet skall vara fängelse eller, om brottet är grovt, straffarbete i högst två år. Straffbestämmelsen i första stycket motsvaras i gällande lag av ett stadgande i 23 kap. 3 § punkt-4 som dock har mindre räckvidd. Gärning som avses i andra stycket är för närvarande straffri i den mån ej ansvar för bedrägeri kan inträda; enligt 166 § konkurslagen och 32 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs föreligger emellertid hinder mot att ackord fastställes av rätten bland annat då gäldenär eller annan med hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på ackordsfrågans avgörande. Borgenär, som medverkar till brott av ifrågavarande slag, skall enligt förslaget i princip vara straffbar, dock med vissa i 7 § andra stycket angivna betydelsefulla inskränkningar. Den i fråga om gärning av icke bokföringsskyldig gäldenär i första stycket uppställda förutsättning för ansvar, som ligger i kravet på att konkurs skall vara förestående, har föranlett svenska bankföreningen att uttala farhågor för att ansvar skulle komma att drabba även lojal skuldbetalning. Föreningen ifrågasatte, om ej förutsättningen hellre bort utformas i anslutning till gäl